Min farfar, John Edqvist (f Andreasson), skrev ner sina minnen i samband med sin 75-årsdag, som dedicerades till mina äldre syskon (jag var inte född då). Jag har valt ut den del som beskriver hans barndom på en gård i Dalsland. Hans farmors farmors morfar var Per Bryngelsson Bågenholm.
Maja Brandt
”Jag föddes den 5:e i ordningen bland 12 barn den 1 december 1868. Min fader Andreas Bryngelsson var född i Bastorp 1830. Min mor Maria Jonasdotter från Vassända var född 1840. De 2 äldsta bröderna dogo vid låg ålder likaså de 2 yngsta. De mellanliggande 8 uppnådde mogen ålder.”
”Pappa inlöste egendomen av sina 3 syskon. Intill denna låg egendomen, som farbror Jonas ägde under min barndom. Även där växte upp en barnskara på 8 st.
Då pappa löste ut sina syskon, kom han i skuld. Som barnskaran var stor och möjligheten till förtjänster mycket begränsad, fick han dragas med skulder hela sitt liv. Sista reversen till oskylda betalade han genom pengar, som han lånade av mig, då jag blivit lärare.
För att lätta skuldbördan sålde han en gång – jag var då i 12-årsålderna – timmerskogen intill 8 alnars 8 tum efter 24 kronor tolften. Timret kördes till järnvägen vid Tolslätt. Åtskilliga vintrar drev vi själva ut virke, dels till järnvägen, dels till Vångsjön. Särskilt har det fäst sig i mitt minne det rigorösa sätt på vilket mätningen skedde vid järnvägen. Virket, pitpropsen, skulle ha en viss grovlek i smaländan. Vi hade mätt det med ett trämått. När köparen avmätte det framförda virket, använde han ett järnmått! Detta pressade han på stammen med sådan kraft att barken gick bort. Som virket var mycket välväxt hände det att halva stocken kasserades. Pappa var naturligtvis mycket ledsen vid förfarandet, men köparen stod naturligt på sig. Vi hade ju fått såga av det kasserade och köra tillbaka, men det ansågs ej löna sig.
För att få lägre ränta än böndernas 6 % tog pappa ett amorteringslån i Karlstad under min uppväxttid. Lånets storlek minns jag ej, men årsräntan var 108 kr. För att få pengar härtill sålde pappa på hösten en ko. En duktig sådan såldes för 70-80 kr. Det var icke lätt att få några pengar. Priserna på lantmannaprodukter voro synnerligen låga. Priset på en tunna råg var 4 kr. För att få pengar till skatter, sålde pappa halva grisen, som slaktades vid Lucia. Ett lispund betaltes med 3.50=40 öre kg. Vid körning i skogen på vintern eller på d.s. Edsvägen ansågs 3-4 kr som bra dagspenning för häst och karl. En arbetskarl kunde svårligen förtjäna 1.50 vid timmerhuggning.
En piga hade 8-10 kr i årslön samt åtskilligt i klädesväg: kängor, strumpor, klänning. En dräng hade 80-90 kr per år.
Mitt föräldrahem var en flitens boning.
Allt var baserat på fullständigt självhushåll. Endast kaffe, socker och tobak köptes. Som pappa var kvällssömning, lade han sig tidigt under den mörka årstiden men gick upp vid 1-2-tiden på morgonen. Mamma däremot ville ligga längre på morgonen men satt uppe till 11-12 på kvällen. Lampan brann därför i mitt hem större delen av dygnet. Sedan korna fått mat vid 5-6 tiden satt mamma under kvällstimmarna och lagade åt sina många slitvargar.”
”Då vi till julen brukade få något nytt på fötterna, satt pappa vid skomakarebänken på morgonen. Då det var svårt att få lädret att räcka till, bestod de nya kängorna av gamla skaft och nya framläder. Allt nåtlingsarbete utfördes för hand och var följaktligen mycket tidsödande. Pappa gjorde ofta skorna i minsta laget, så det kunde vara marigt att få dem på första gången. Han ville gärna experimentera. En gång gjorde han ett par kängor åt mig, som skulle snöras på framsidan. Öppningen för fotens införande blev emellertid för liten. Jag och pappa drog växelvis allt vi förmådde för att få skon på, men förgäves. Pappa måste skära upp en större öppning av svinskinn. I vardagslag hade vi träbottnade kängor med överläder av svinskinn. Den halva av grisen, som skulle användas i hushållet, flåddes nämligen. Till läderkängor användes kalvskinnen och fårskinnen. Till kläder vävdes vadmal, som stampades och färgades på Torpfors. Vardagskläderna voro oftast omsydda efter pappa eller mina morbröder. Mina konfirmationskläder voro omsydda av pappas klädeskostym. Vi voro i alla fall lika glada över det nya, som om det varit av högsta kvalité och snitt. När man fått ett par nya träbottenkängor med järnskållor under klackarna och kunde slå gnistor mot stenarna, var man nästan högfärdig och ville visa dem för kamraterna.
Man redde sig med ganska minimal belysning.
Spånaden sköttes vid det ljus, som stockvedsbrasan lämnade. Kring spisen med det vida fånget placerades spinnrockarna. De, som skulle spinna ull- och tagelgarn närmast, de, som skulle spinna blångarn längre bort. De, som kardade ull, ännu längre från spisen.
Om brasan för värmens skull ansågs överflödig och vid vävning, lyste man sig med pärtor. Dessa tillverkades så: När man hugg ved på våren, valde man ut rät kluvna furuträn, som spräcktes så, att ändytorna blevo rektangulära. Dessa trän hopbuntades med björkvidjor i buntar lagom stora att bära till en närbelägen vattensamling. Där nedlades buntarna i vattnet och fingo ligga till hösten. Under vinterkvällarna späntades av dessa tunna pärtor ”lysstickor”, som lades på en gäll under taket att torka. Jag kan ännu känna hur gott det doftade, då jag späntade stickor. Då de skulle användas, sattes de i en ”lyskäring” och tändes ofta i spisen, ty man måste spara på tändstickorna. Dessa voro fosfortändstickor, som fattade eld blott de strökos mot ett föremål, t ex byxbaken. Vår första lampa utgjordes av en flaska med genomborrad kork. Genom korken fördes en plåthylsa, genom den träddes några trådar lysveksgarn, och så var ljuskällan färdig. Ljuseffekten var nog långt ifrån ett normalljus men vid dess sken syddes, vävdes, snickrades och skomakerades. Jag började förstärka skenet genom att placera en blank järnplåt bakom lågan. Vid juletid stöpte vi ljus av den talg, som vi fingo av fåren, som slaktades under hösten. Ljusstöpningen var ett intressant arbete. Vi barn kappades om ven som kunde stöpa de finaste ljusen. Så småningom steg upplysningen. Lampor med brännare och glas fördes i handelsboden i Vångsjö och Jordbron. Men det inträffade ej sällan att glaset sprack, när man tände lampan eller bar den snett. Då stod man där, ty det var ½ mil till dessa affärer. Då fick man ty sig till spisen. Vid eldskenet surrade spinnrocken, och många av de jungfrur, vi hade under mina uppväxtår, hade bra sångröst: ”Rocken surrar, lampan brinner, vinterkvällen ärs å lång, men så hastigt den försvinner under munterhet och sång”. Pappa hade mycket god sångröst. När han satt vid skomakarebänken sjöng han rätt ofta. Bl a sjöng han en visa vars första strof lydde så; ”Det sutto två kämpar en vinterkväll uti sin boning i Nordanfjäll. Stallbröder voro de föga rädda. I stål och järn beständigt klädda”. Jag tror visan innehöll 20 strofer, där kämparnas bragder skildrades. Enär pappa gjorde alla verktyg och redskap själv, stod hyvelbänken inne för det mesta under vintern. Där förfärdigades harvar, plogar, tröskverk, hackelsemaskiner, såll, räfsor med ett ord allt som behövdes i lanthushållningen. Stugan var visserligen stor, men när hyvelbänk, vävstol, spinnrockar och 10 personer skulle rymmas i den måste sämjan vara god för att icke dueller skulle uppstå. Om det brast i den för de smås räkning, hade mamma ett björkris sittande i muren vid taket över spisen, och skulle en tillsägelse inte åtlydas kom det till användning. Det användes dock icke mycket men ögonblicklig lydnad fordrades, som jag tror till framtida lycka för oss. Våra föräldrar hade en stor förmåga att skaffa oss sysselsättning. Så fort man blev så stor, att man kunde uträtta något, sattes man i verksamhet med allt som hör till ett lanthushåll. Det gjordes ingen skillnad på kön, då det gällde arbeten. Pojkarna fodrade och mjölkade korna liksom flickorna lassade och spridde gödsel, tröskade med slaga och slogo under slåttertiden. Skulle de mera regelbundna pojkarbetena sina, så fanns det gott om sten i s k rabbar. Där bröto vi sten, och när barvintern kom, körde vi den till något slanberg eller byggde stengärdesgårdar av den. Större stenar sprängde vi sönder med krut. På detta gjorde vi också påsksmällar. Vid ett tillfälle var det ett Guds ingripande, som räddade 2 av mina bröders liv. Händelsen hade inträffat samma dag jag kom hem från Karlstad under en ferie. Olle och Gustav sysslade med stensprängning. Av någon anledning gick ej ett sprängskott. Då började de borra upp förladdningen. Någon gnista tände antagligen stubintråden. Skottet gick av. Stenen klövs i några delar. Den som satt på stenen och förde borren fick några krutstänk i ansiktet. Borren hittades aldrig, men släggan återfanns vid slåttern 25-30 meter från skjutplatsen. Man påmindes starkt av J Svedbergs strof: ”Guds änglar från vår barndomsdag oss följa och bevara”.
På vintern körde vi ved före jul.
Pappa var rädd om skogen, så mesta hushållsveden utgjordes av vindfällen, lövträdsstammar, som under hösten fått släppa till sitt löv för fårens utfordring under vintern. Efter julen började arbetet med skogsdrivning. Det var ofta mycket snörika och stränga vintrar. Ej sällan stod snön över de talrika gärdesgårdarna. Man såg endast ”störbolen”. På våren blev då så stark skare, att den bar den synnerligen tjocka och tunga Rölle. Ibland körde vi då ut gödseln till det blivande trädet på skaren. Gödseln täcktes sedan med granris eller jord. Det var ju alltid brist på gödsel, och någon artificiell var ej bruklig på Dal denna tid. Skördarna blevo rätt så skrala. Rågarna gingo ofta ut under torra och nattfrostrika vårar, så de lämnade ofta ej mer än 3-4 kornet. Större delen av egendomen sluttade mot norr och öster. Detta bidrog nog i sin mån till skördens gleshet. Pappa sökte nog dryga ut gödseln. Så t ex torkade han under sommaren jord på bergen kring fähuset och lade den under tak. Den lades ut undan för undan i gödselrännorna för att upptaga urinen. Latrinen blandades också med jord eller ”stickebacke” och ströddes med spade på våren över blivande lin och veteåkrar. Av vete odlades litet vårvete till någon vetebulle till julen och kaffesurrogat. För sistnämnda ändamål kokades vetet, torkades och rostades. På samma sätt användes ock råg och korn. Det var i stort sett det enda kaffe, vi fingo under vår barndom uppblandat med mjölk. Grädden kärnades till smör, som såldes mot tobak, kaffe och socker. Av sistnämnda vara fingo vi ibland en bit i vetekaffet på söndagsmorgonen och under de första fuldagarna. I vardagslag fingo vi ej socker till kaffet.
Sommaren var en ihärdig arbetstid.
För pappas vidkommande följde han solen med ett par timmars middagsvila. Vid slåtter och skörd – allt skedde för hand – badade han i svett, så lång dagen var. Han drack då mycket vatten. På söndagarna tog han igen sig. Han gick i kyrkan eller läste Luthers kyrkopostilla. Efter middagen lade han sig att sova större delen av em. När vi blevo större, tyckte han vi använde söndagen illa, då vi ej kunde vila ut ordentligt. Pappa var alltid ivrig att få skörden under tak så tidigt som möjligt. Ofta var han först på orten. Sen gingo vi till grannarna för att hjälpa de. Det var vår största glädje, ty där vankades både det ena och andra i matväg, som vi ej fingo hemma. Mamma var mera lagd för att befalla till arbetet. Pappa tog redskapet och gav sig iväg, och då skämdes vi för att ej följa efter. En granne, Magnus på Botten, som hade utsikt över en stor del av vår egendom uttryckte saken så: ”När Andrias kommer med räfsan på axeln, dröjer det ej länge, förrän han har hela raden ungar på åkern”. En som jag tror riktig observation.
När potatisen upptagits på hösten, revs de största till potatismjöl. De minsta användes till svinmat. Därefter vidtogs höstplöjningen. Den tog rätt rundlig tid, ty hästbyte gjordes med grannen. Då grannen plöjde, bråkade vi lin, vilket efter skörden lagts ut i gräsen för att rötas. Vi hade en kölna under min tidigaste barndom. Där torkades malt och lin. Emellertid revs den. Därefter torkades linet över en jordgrop, på vars botten det eldades. Att bråda (bråta) lin var liksom tröskningen ett dammigt arbete, men som bråtningen skedde under öppen himmel, blåste dammet lättare bort än i en trång loge. Linberedningen är en mångsidig procedur, som avser att skilja de vedartade skävorna från det dugliga, tågorna. Det rötta, torkade linet föres genom en bråta. Därvid knäckes det spröda trädämnet och faller delvis till marken. Tågorna ännu grova och behäftade med skärvor dragas mellan händerna och ordnas. Så behöver de kanske en ny torkning innan de åter dras genom bråtan. Då man fått ur så mycket skävor som möjligt på detta sätt, skäktas linet. Med en träspak med handtag och tämligen skarp kant på en a sidan bearbetas lintågorna mot ett plant bräde, tills de bli mjuka och glänsande, nästan som silke. Alla skävor äro nu bortarbetade. Så återstår endast häklingen, d v s lintågorna dragas genom en halvcentimeter långa järntaggar fastsatta på ett bräde, häklan. Därvid avskiljes alla tågor, som ligga oordnande i den så kallade lintotten. Detta kallas blånor. De regelbundna tågor, som finnas i handen, är taglet. När detta ska spinnas, lindas det på en järncylinder, som i en ställning fästes i spinnrockens främre ände. Blånorna åter läggas i en klyka förfärdigad av sista årsväxten av en tall. Spinnfärdigheten kunde utvecklas till att framställa ett garn, som kunde tävla med sådant maskinellt framställt. Garnet av tagel användes till finare saker: dukar, servetter, underkläder mm, då däremot blångarnets väv användes till bolstervar, handdukar o d. Vid lediga stunder dunkade vävstolen nästan året om, på vintern i stugan, under sommaren på ”nattstugan” en tr upp. På våren lades väven på snön för att blekas.
Samma skicklighet, som utmärkte tagelspinnandet, kom även ullen till godo. Fåren klipptes höst och vår. Innan detta skedde, skulle fåren tvättas. Detta var karlgöra, ty fåret är som bekant rädd för vatten. Man fattade fåret i huvudet och förde det till vatten. Så stjälpte man det i vattnet och gned och kramade ullen med den fria handen. Sedan fåret torkat i solen, började klippningen. Det såg rätt plågsamt ut. Den, som skulle klippa, satte sig på marken och lade fåret mellan sina ben och band ihop fårets övre bakben med dess undre framben. Sedan började klippningen med s k ullsax från huvudet till baktå. När ena sidan var avklippt, vändes fåret, band på samma sätt varefter arbetet fortsatte. När det nyklippta fåret kom till de andra, var det föremål för de andras undran, det icke blott bekikades utan även beluktades. Det gällde i all synnerhet om mor och hennes lamm.
Djuren voro ju alltid föremål för ens stora intresse.
Tillökning av familjen i ladugården väckte alltid uppmärksamhet. Fåren ”lämmade” alltid under natten. När man kom till fårhuset på morgonen, stod en långbent lammunge med sin mor i ett hörn av fårkätten. Den växte fort till och var efter någon vecka vacker. Man tyckte det var roligt att se den dia, då svansen fördes i allahanda vindlingar. Om det var tvillingar, diade de alltid samtidigt, en från vardera sidan. När de blevo stora, stötte de vid diandet så våldsamt, att modern förlorade fotfästet med båda bakbenen för ett ögonblick. Mot detta protesterade hon genom att gå från dem.
Sjukdom bland djuren inträffade ytterst sällan. En vår blev en lammunge sjuk i någon magåkomma. Detta förorsakade den svåra plågor vid avföringen. Som fodret ofta tog slut på vårsidan, måste fåren ut, så fort snön smält bort i solsidorna. Lammungen var tydligen klen och fastnade i den hårda snön. Jag bar den till barfläckarna. Lammet dog omsider, och jag sörjde det länge. Vallningen av fåren var en av de tråkigare uppgifterna. Dagen blev så väldigt lång, ty man saknade sysselsättning. Man tittadepå solen, om den inte snart skulle gå ned. Så tyckte man, den närmades sig horisonten och manade fåren mot hemmet. Då man kom ur dalarna mot hemmets höjder befanns den vara ganska högt på himlen. Korna kalvade ofta på dagen. Man var nyfiken att se. Jag var rädd för att gå in i ladugården och smygtittade genom dörrar och fönster. Moderns plågor gjorde ett beklämmande intryck, och man förvånades över, att den omedelbart efter kalvningen gick upp och började äta. Kalven fördes så fort sig göra lät till kätten. Han skulle ej få dia moderna, ty man menade, den då skulle få svårare att glömma den. Vid kalvens rörelser i kätten råmade modern de första dagarna.
Slakt av djur motsåg man alltid med vemod.
Större djur slaktades ej i mitt hem under min uppväxttid. Korna såldes till uppköpare och fördes mest till Norge. Uppsamlingsplats var oftast Ed. Därifrån drevs den större eller mindre hjorden till Fredrikshald. Sen Dalslands järnväg blivit färdig användes väl den mest för transporten.
Åtskilliga får och kalvar slaktades varje år. Då de ej bedövades, gjorde deras dödskamp ett vedmodigt intryck. Värst var svinslakten. Den skedde vid luciatiden. Därvid assisterade farbror Jonas samt någon annan granne. Vid 3-4 tiden på morgonen tågade man till stian vid den flämtande lyktans sken. Stians dörr öppnades. Långstolen flyttades in i stian. Det var nog första gången grisen sett artificiellt ljus, så den reste sig i halmhögen, lettret, i stians bortre hörn. Man tog saken lugnt för att ej skrämma offret. Karlarna gingo till grisen, fattade den öronen och lade snaran på trynträet (ett 6-7 dem lång stör på vilken en töm fastsurrats) om grisens tryne och snurrade runt med träet några slag, så att grisen ej kunde öppna munnen. Allt detta skedde under skrik från grisen. Som den nu var ofarlig, leddes den till slaktbänken och lades upp på denna. Slaktaren skrapade bort raggen framför bröstbenet för att den ej skulle komma i blodet, som togs tillvara. Den kvinnliga medhjälparen kom med sin hink med en slank rågmjöl i botten och höll den under grisens hals, ty nu stack slaktaren kniven in i halsen mot djurets hjärta. Detta skulle ej gå allt för hastigt, ty man menade, att fläsket skulle bli vitare, om proceduren skedde långsamt. Under första delen av operationen skrek grisen våldsamt. Allt efter blodförlusten blev ljudet svagare, tills det slutligen avstannade. Då drog man en suck av lättnad. Nu kastades grisen på en släde och drogs till stugan, där den skulle skållas. Stora grytor hett vatten stodo på spisen. Detta slogs utefter grisens hud, tills håret lossnade och skrapades bort med knivar. Det styva håret på ryggen, borsten, togs till vara för att användas vid tillverkning av becktråd vid skomakering. Sedan svålen gjorts ren, styckades fläsket, såvitt det inte skulle säljas för att bidraga till skattepenningen. I samband med slaktet bjöds medhjälparna på kaffe, mat – i vilken ock ingick smakbit av grisen samt ”slaktsup”. När solen visade sig i sydost, var arbetet utfört. Sedan återstod tillagning av korv, pöls och sylta. Detta tog ju flera dagar, ty sysslorna i ladugård och stall måste skötas.
Julen närmade sig.
Vi barn gingo i spänning. Inte för julklapparna, ty sådana fingo vi ej men för färden till julottan, utsättandet av julkärven, inbärandet av ved, julbrasan mm. Vi gingo i skogen och höggo två lika stora granar tilljulkärven. Vid trösken under hösten hade några havrekärvar renkammats, bundits omsorgsfullt och huggits jämna i rotändan. Dessa skulle på julaftonen kl 12 sättas ut vid porten till gården. Det var ett viktigt ögonblick, ty kommande årets skörd skulle bero på, om sparvarna genast kommo och kalasade i ”sparvneken”. Skedde det, voro vi glada. Till middagsmålet skulle också alla djuren få litet extra gott, av det bästa höet, mera mjöl i vattnet o d. Inne i stugan stod stora grytor på spiseln för att värma vatten till julbadet. Badet skedde i en stor s k lakså. Det skedde på kvällen, då utarbetena fullgjorts. Vid 8-9 tiden tändes julbrasan. Björkved travades upp i den öppna spisen och snart spred en väldig låga sitt sken och värme i hela stugan. Någon julgran hade vi ej, men över bordet hängde en ljuskrona med 8 ljus, en efter dåtida förhållanden strålande belysning. Den brann, då vi åt julkväll samt på julmorgonen. Sedan var det väl ej ofta under julen dylikt slöseri med ljus förekom. Det huvudsakliga vid julkvällens måltid var risgrynsgröten med socker och smörhåla samt åtskilligt gott från grisen. Så sjöngs julpsalmer. Pappa sjöng efter gamla melodier. Det gällde att komma tidigt i säng, ty vid 4-5 tiden skulle man upp och i julottan. Vi hade en kyrkväg på 8-9 km, så det tog nära 2 timmar, om man gick, och alla kunde ej rymmas i släden. Kyrkfärden var en upplevelse. Stugorna utefter vägen voro mer eller mindre upplysta genom ljus i fönstren. Ju närmare man kom kyrkan dess livligare blev det på vägen. Slädarna ilade förbi. Dombjällrorna klingade från ystra springares bjällerkransar. Höjdpunkten nåddes, när man genom skogens dunkel fick se ljus utstråla från kyrkans många fönster. Vid fars eller mors hand steg man in i det överfyllda templet. Man tyckte det var som ett ljushav. Orgeln intonerade, och snart ljöd hymnen: ”Var hälsad sköna ..” från mer eller mindre skrovliga strupar. Kyrkoherde Bodén besteg predikstolen iförd vit mässhake och läste: ”Det folk, som vandrar i mörkret”. Predikan förstod man väl icke, men prästen tyckte man var som en ängel under duvan, som svävade över hans huvud. Omedelbart efter ottosången hölls högmässan. Ljusen började brinna ner lite varstans i kyrkan. De runno, så personer som sutto i dess närhet, fingo se upp för att icke få allt för mycket talg på sina kläder. Som kyrkan var oeldad, åstadkom värmen från ljusen en dimma. Under gudstjänsterna i Dals-Eds kyrka – och detta särskilt under juldagen – var det ej så tyst som i en stockholmskyrka. Det hostades, bultades med skorna för att hålla kylan från fötterna o d.
När gudstjänsterna i dagningen var slut, blev det brådska för de åkande att spänna för hästarna, ty den som först kom hem från kyrkan denna dag, skulle först få sin gröda inbärgad under sommaren. Hemkommen åt man ett rikligare mål mat än vanligt. De äldre gingo och lade sig. Vi barn hade en av årets längsta dagar, ty man visste ej vad man skulle ta sig för. På annandagen gick man i kyrkan. Före jul hade man nästan känt det, som skulle julen alltid vara. Det var därför med ett inre ogillande man hörde när pappa 3:e eller 4:e dan sade, att vi skulle till skogen och köra ved. Under mellandagarna blev det väl kortare arbetstid och avbrott genom de talrika helgdagarna. Efter nyåret återtog livet i Bastorp sin traditionella gång. Vid skogsavverkningar i egen eller andras skogar, knogade man där. Det var ett friskt och härdande liv. Visserligen svedde frosten tårna ibland, då de svällde, och tårarna stego i ögonen, när man skulle dra på skor eller stövlar på morgonen, men svingallan, som vid slakten togs tillvara, smordes på om kvällen och befanns vara ett utmärkt medel mot kylskador.
Man var inte bortskämd med mycket kläder i mitt hem.
Hela sommaren gick man naturligtvis barfota från maj till september. Överrock hade jag ej, förrän jag kom till seminariet i Karlstad. Galoscher såg man ej förrän någon amerikan kom hem och hälsade på iklädd en sådan lyxartikel. Nu förstå jag svårligen hur man kunde undgå förkylning med så litet kläder, men i mitt hem var sällan någon sjuk. Det inträffade ju att pappa på grund av sitt styva arbete fick on i ryggen och blev liggande. Då var jag mycket ledsen. En sjukvårdssoldat, Nordgren, efterskickades. Denne koppade på ryggen och efter några dagar var pappa åter i verksamhet. En gång råkade han ut för en olyckshändelse, som band honom vid sängen i månader. Han var en vinterdag i skogen sysselsatt med timmerkörning. Vid lastning av timmer föll en stock på foten. Då han kom hem, var benet kring fotleden blått och svullet. Han kunde ej stödja på foten på långa tider. För mig står det som ett under, att det icke blev hans död, men Gud såg väl till den stora barnskaran, som då förlorat en oförlikneligt uppoffrande far, som aldrig tänkte på sig själv. Till läkaren var det ett par mil liksom till närmaste lasarett. Läkaren var i mitt hem en gång, då en difteriepidemi hemsökte trakten. Den skördade åtskilliga offer i granngårdarna, men i mitt hem gick alla igenom. Kikhosta hade vi ju i olika repriser liksom mässling. Mot kikhosta drack vi stomjölk. Sharlakansfeber hörde jag aldrig talas om bland de barnrika familjerna.
Allt eftersom barnskaran växte upp och kunde hjälpa till, blev åtskillig arbetskraft överflödig. Då gick vi i granngårdarna och hjälpte till. Höstens potatisplockning var ett lämpligt barnarbete. Vi fick 25 öre om dagen och maten. Då man efter veckans slut kom hem med 1,50 var man rik. Oftast lånade mamma pengarna. Det blev i många fall långlån. Några höstar hjälpte jag Bågenholm, en korpral i närheten, att tröska med slaga. Det tog någon vecka. Även vid detta arbete hade jag 25 öre och maten. På mindre ställen tröskades skörden med slaga. Därför genljöd nejden hela hösten av dunket från logarna. Det var som en musik, starkare från Botten, svagare från Bön och Näs. I mitt hem tröskades rågen med slaga. Pappa ville ha råghalmen så oskadad som möjligt. Den bands i stora kärvar med 2 band om varje kärve. Den användes till taktäckning, då den kammades så att alla orediga strån kommo bort, dels till stoppning av madrasser. Den största delen skars under vintern till hackelse och användes till djurfoder. Hackelsen lades i blöt i stora kar. Till korna beströddes den av gröpe vid fodergivningen, till hästen skars den mycket fint och blandades med havre.
Djurens foderfråga var mer eller mindre brännande både vinter och sommar. På våren tog ofta fodret slut! Ibland måste man som nödfoder använda halmen, varmed taken på uthusen voro täckta. På sommaren gingo korna i skogen. Vid torka blev betet mycket dåligt. Då repade man löv, plockade gräs i stenrösar och på platser, där man ej kunde slå och bärga för vinterbehov och gav korna på kvällarna. De stodo nämligen alltid inne på nätterna.
Att största sparsamhet måste iakttagas i hushållet för att få årets gröda att räcka till säger sig själv. Huvudgrödan utgjordes av havrebröd, potatis och mjölk. Det mjuka bröd, som användes till frukost och aftonvard, bakades av s k siktemjöl. Även det utgjordes till större delen av havre. Denna torkades i bakugnen efter baken, blandades med råg och förmaldes och siktades samtidigt vid Grogruds kvarn. Av detta mjöl bakades kakor av c:a 2 cm tjocklek och 3 cm diameter. En sådan kaka delades i 6 delar, en del till varje person. Då brödet var färskt åts det till surrogatkaffe utan något som helst sovel. Då det blev äldre stöttes potatis i mjölk till s k potatismos, som lades på brödet. Kvällsmaten utgjordes av havregrynsgröt och mjölk. I middagsmålet ingick potatis eller ärter. Med sovlet var det för det mesta klent. Den halva grisen måste ju räcka hela året, kalvar och får, som slaktades, såldes ofta, liksom smör och ägg för att täcka nödvändiga utgifter. Det gällde att rätta mun efter matsäcken. Allt i matväg ransonerades utom havrebröd och –gröt. Något knot över den magra kosten förekom mig veterligen aldrig i mitt hem. När korna sinade på vintern, så vi fingo sirap till gröten, kunde det väl hända, att vi bådo mamma om ett par skedar mjölk, ty sirapen kändes så frän i smaken. Vid måltiderna stodo vi barn alltid vid det stora slagbordet för att rymmas. Som nämnts ingick havrebrödet som en väsentlig del i kosthållet. Det bakades 2 ggr om året. Baket sysselsatte 4 personer. Ett barn stod i degtråget och gjorde degen av mjöl och vatten. Den skulle vara mycket fast. I utkavlingen deltog 2. De sutto vid var sin stora bakskiva. Den ena formade ett ämne mellan händerna och kavlade ut det till någon mm tjocklek. Med en lång, tunn träspak flyttades så kakan över till andra bakskivan. Där kavlade den andra bakerskan ut brödet till mycket tunn kaka med en diameter av 6-7 dem. Vid ugnen satt pappa. Han hade en s k skottfjöl, en rund, tunn och stor träskiva med ett långt skaft. Då kakan var färdig, lade han skottfjölen på kanten av bakskivan. Bagerskan förde kakan med en spak på skottfjölen genom vilken kakan fördes in i den förut upphettade ugnen. Denna var c:a 1,5 m bred och 3 m lång. I ugnens ena sida brann den s k lysveden. När kakan var halvgräddad vändes den och flyttades samtidigt ut mot ugnens öppning för att lämna rum för en ny kaka. Det var nämligen 2 samtidigt inne i ugnen. Arbetet utfördes med en fart och energi, som än i dag, över 60 år senare väcker min beundran hur de kunde stå ut med ett så forcerat arbete under 17-18 timmar. Arbetet började vid 4-5 tiden och fortgick till mellan 9-10 em. Arbrottet för måltiderna var högst minimalt.
Ett höstarbete av mycket dammig karaktär var havretrösken.
Den skedde under hela min uppväxttid på tröskverk. Mina morbröder i Vassända och pappa förfärdigade ett sådant, ett s k stiftverk. Det drogs med 2 hästar. För det mesta körde jag både i mitt hem och i granngårdarna. Som det vid trösken fordrades 7-8 personer var det byte av folk mellan gårdarna. Som trösken på varje egendom tog 3-4 dagar, pågick arbetet rätt lång tid. Då trösken var färdig på ett ställe flyttades verket till nästa ställe. Ofta följde pappa med och ”matade” d v s förde kärvarna in i verket. I ersättning för arbete och slitage erhölls en viss procent av den tröskade spannmålen. Vid stark kyla blev godset i de minsta hjulen i verket sprött. Då inträffade ej sällan att en kugge i ett hjul sprang sönder. Fanns då ej ett reservhjul hemma, blev det avbrott tills hjul hunnit anskaffas. Jag tyckte detta arbete var mycket roligt. Att komma bort var alltid en omväxling. Så fick man bättre mat. Spannmålen rensades en för hand dragen ”blåsmaskin”, som även förfärdigats av pappa och morbröderna. Jag minns den vintern, då denna var under arbete. Då plåtarna till någon av siktarna borrades, fick vi så många cirkelrunda skivor, som av oss betraktades som pengar vid lek i vår handelsbod.
Vi hade en höst hjälpt till med trösken hos morfar i Vassända. Jag hade kört tröskverket. Så skulle havren rengöras i blåsmaskinen. Det behövdes ej så mycket folk då. Jag blev överflödig och måste gå hem. Då grät jag på hemvägen. Det, som mest grämde mig, torde ha varit, att jag ej fick vara med och äta den risgrynsgröt med smör i, som bjöds som avslutningsmåltid vid trösken.
Då vi var så många hemma, tyckte mormor, att jag kunde vara i hennes hem någon dag. Emellertid tyckte jag detta blev enformigt. Jag satt och tittade i fönstret, som vette mot hemmet och grät, så de måste låta mig gå hem. Att gå ärenden åt mormor till handelsboden eller gå in i förbifarten var jag mycket glad över, ty då fick man alltid något i matväg, och det smakade ju alltid bra. På höstarna klängde man i aplarna och stoppade fickorna fulla av äpplen. Morbror Edvin var bl a rätt skicklig smed. Att vara med honom i smedjan och dra blåsbälgen var roligt. Som ersättning smidde han en gång en kniv åt mig och på bladet etsade han in Johan. Denna var länge min stolthet. Då jag efter något år förlorade den, sörjde jag länge. I samma stuga som mormor bodde moster Stina och morbror Henrik. Morbror var mycket intresserad av mina studier. Han gjorde sig underrättad om dem och gladdes åt mina betyg drogos uppåt, och att jag fick de högsta stipendier, som utdelades.
Skolan ingrep högst obetydligt i mitt barndomsliv.
Den utgjordes av en 2:årig små- och 4:årig folkskola flyttande på 4 stationer. Alltså 8 skolveckor med 5 läsdagar o veckan, ty lördagarna var det repetitionsförhör i de rotar, där skola ej pågick. Som mitt hem låg mitt i roten och hade en stuga lämplig till skolsal, hade vi ofta skola hemma. Skolmaterialen var högst primitiv. Bänkarna vore söndertagna långbänkar. Övrig materiel: Folkskolans läsebok, planscher över människokroppen och några utländska djur, inrymdes i en större kista. Fyra, fem kartor lågo i en lång låda. Denna materiel flyttades från den ena stationen till den andra efter slutad termin. Hur mycket som betaldes till den, som upplät skollokal, minns jag ej. Att betalningen var blygsam, tar jag för givet. Jag minns att pappa var missbelåten för betalningen för transporten av skolmaterielen, som den inträffade under skördetiden, ty då hade han ont om tid. Det ålåg nämligen den, som upplät lokal att verkställa denna transport. Vi barn motsåg skolan med viss spänning. Visserligen voro vi och kusinerna i grannstugan ett leklag på 16 stycken men ett tillskott på 20-25 skolbarn ökade ju alltid glädjen.
Skolan var nog mycket primitiv. Jag kan inte påminna mig någon läsordning eller skillnad på undervisning för äldre eller yngre. Man följde med så gott sig göra lät. Mesta tiden upptog kristendom, historia, läsning, räkning och välskrivning. I geografi, historia och naturlära läste vi något efter Lundeqvists hemläxor. Att katekesen drev med framgång torde framgå därav, att jag 1878, då den nya katekesen utkom, kunde den gamla från perm till perm. I räkning kom vi inte i folkskolan längre än till de 4 enkla räknesätten. Pappa var emellertid intresserad av min vidare utbildning, så jag satt ofta i skolan och räknade på lediga stunder, sen jag slutat skolan. Genom detta fick jag min lärares förtroende, så jag fick övertaga rollen som lärare, då denne någon dag var sjuk eller fick annat förhinder. Då jag ibland höll repetitionsförhör i Näs, en granngård, satt bonden Olof inne och åhörde mina lektioner. Hans fordringar på den blivande läraren voro väl ej så stora, ty han hade sagt till mamma, att jag skötte mig utmärkt. Om han sade något till mig, minns jag ej, men hans hustru, Stina, bjöd alltid på kaffe under rasten. Vid ferierna under min seminarietid, då ett skolhus byggts på min pappas ägor, övertalade min lärare Nolin mig ofta att ta lektioner i sång och utegymnastik, medan han satt i mitt hem och pratade vid mina föräldrar och rökte sin kära pipa. Som barnen voro mycket intresserade av dessa lektioner, höra dessa minnen till mina många, ljusa från Bastorp. Då min son 1939 bjöd mig på en bilresa till dessa nejder, träffade min syster en fru, som påmint om dessa lektioner, vilka för hennes minne stodo livliga efter närmare 60 års mellanrum.
Emellertid måste jag nu gå c:a 55 år tillbaka i tiden. Min konfirmationslärare, kyrkoherde J Bodén, bedrev denna undervisning mycket noggrant. Hans s k grundfrågor dikterade han så sakta, att vi hunno skriva av dem. Jag slog mitt tillsammans med en pojke från Torp. Denne skrev raskt. Jag hörde på prästen och upprepade för skribenten. På så sätt fingo vi en synnerligen god uppfattning och kunde bra redogöra för innehållet, då B. vid nästa lästillfälle förhörde oss. Så återkom husförhören varje höst. Då svarade jag också på frågor, som ingen annan kunde reda ut. En gång, då jag körde på Edsvägen, som gick förbi Dals-Eds prästgård. Kom B. och gick bredvid mig vid timmerlasset och frågade mig, om jag ej hade lust att taga folkskollärarexamen. Jag mins ej vad jag svarade. Utsikterna till att kunna uppehålla mig vid seminariet i 4 år syntes mig uteslutna. Emellertid var tanken väckt. En höst, antagligen 1885, var en anhörig till mamma med hustru, Peter Djerf och Kersti, hemma tillsamman med morbror Johannes i Vassända. Då fördes tanken på mina studier på tal. Djerf lovade, att jag skulle få låna pengar av honom för att kunna taga folkskollärarexamen. Emellertid var min skolunderbyggnad skral, så jag måste försöka bättra på mina kunskaper. Det saknades också böcker. Sådana skulle möjligen finnas efter en pojke i Håbol. Till hans hem – en mils väg – gick jag men fick endast en lärobok i naturkunnighet.”
Här fortsätter farfars skildring av seminarietiden, hans arbeten, möte med hans blivande fru, en tid som slöjdlärare i Stockholm och senare som folkskollärare samt barnkolonin han skötte i Norrtäljetrakten.
Tilläggas kan att av bröderna blev en hemmansägare (Vassända), ytterligare 2 folkskollärare, av systrarna blev en barnmorska och en småskollärare.
Wilhelm Peterson-Berger och hans anknytning till Dalsland
Wilhelm Peterson-Berger återfinns i tabell 1066 i Ivan Löfgrens släktbok Bågenholm-Håbolssläkten. Han har ingen egen tabell eftersom han inte var gift och hade egen familj.
Född 27/2 1867 i Ullånger.
Död 3/12 1942. Frösön.
År 2017 uppmärksammades 150-årsminnet av hans födelse genom en mängd aktiviteter och konserter i hela landet. Det finns ett ”Peterson-Berger sällskap” som håller hans minne levande genom olika aktiviteter.
Barndomsår
Wilhelm Peterson-Berger är en kompositör som väckt starka känslor och reaktioner mest som kulturpersonlighet. Han har framfört sina värderingar i musik och skrift, där hans nationalromantiska idéer varit framträdande. För den något äldre generationen är han välkänd framför allt för de som själva sysslat med musik och särskilt körsång. Wilhelm Peterson-Berger (W P-B) skrev också själv många av texterna till sina verk.
För oss i släktföreningen kan det vara av intresse att känna till något om hans bakgrund i förhållande till Dalsland och släkten. En biografi om Wilhelm Peterson-Berger utkom 2013. Den är skriven av Henrik Karlsson, docent i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. I denna biografi beskrivs hans uppväxt, musikutbildning, förhållande till musikkollegor samt musikverken mer i detalj. Här beskrivs också hur och vad han skrev som skribent framför allt i Dagens Nyheter och vilka diskussioner de ledde till. Här diskuteras också hans förhållande till nazismen och antisemitismen.
Henrik Karlsson beskriver faderns, Olof Petersons, bakgrund. Männen i släkten var småbrukare och arrendatorer. På morssidan (Sofia Albertina född Berger) utgjordes männens yrken av lantmätare. officerare av lägre grad och präster. Henrik Karlsson menar att W P-B ärvde det skarpa intellektet och den analytiska och verbala förmågan från fadern och den konstnärliga förmågan från modern. Man anar att föräldrarnas bakgrund kan ha varit avgörande för Wilhelms motstridiga och kluvna känslor till arbetarklass, bondeklass och överklass.
Wilhelm skrev själv i brev: ” Min fars släkt är bönder i Nössemarken, glömda, namnlösa. Min mors släkt, Berger, är kända som soldat-bergsmans-lantmätarsläkt (möjligen sammanhörig med den värmländska släkten Berger) på Dal sedan 1702, då fanjunkaren Anders Berger bodde på Äng i Eds socken. Hans sonsonsonson Fredrik Wilhelm, gift med Östmund-och Harald Hårfager-ättlingen Carolina Belfrage, blev min fars fosterfar, lärare, principal och till sist svärfar.”
Wilhelms mor Wilhelmina (Mina) Berger (1837-1913) växte upp på Bälnäs vid Stora Le. Fadern Fredrik Wilhelm Berger hade kaptens grad och var lantmätare. Modern Carolina Sofia härstammade från den adliga skotska släkten Belfrage. Släkten gifte in sig efter hand i bl.a. Bågenholmssläkten. Henrik Karlsson menar att det fanns rikligt med musikaliska och litterära talanger i Bågenholmssläkten, och att bevarade nothäften tyder på att Mina var en god pianist.
Wilhelms far Olof Peterson (1834-1926) växte upp i byn Västra Torp i Nössemarken, där fadern arrenderade en gård. (1) Hans mor dog när Olof var 11 år och fadern när han var 15 år. Eftersom Minas far och Olofs mor var sysslingar fick Olof flytta till Bälnäs runt 1850. Olof var född 1834. Fredrik Berger tog hand om Olofs vidare utbildning, och Olof som hade ” läshuvud” tog studentexamen som privatist.(2) Professorer i Lund rekommenderade att Olof skulle fortsätta att studera, då man uppfattade att han hade goda förutsättningar intellektuellt. (Olof var mycket språkbegåvad och lärde sig bl.a. grekiska själv.) Så blev dock inte fallet. Olof utbildades till lantmätare i Stockholm och fick sedan anställning hos en släkting, Ture Adolf Bäfverfelt i Ångermanland.
Mina Berger och Olof Peterson gifte sig på Bälnäs 1860. De bosatte sig i Ångermanland. Mina tog med sig sitt piano. Familjen flyttade sedan till Umeå när Olof Peterson befordrades. Han arbetade långa perioder i Västerbottens inland och familjen fick flytta med jämna mellanrum.
Wilhelm föddes den 27 februari 1867 på en gård i Ullånger vid namn Askja. Modern tog med Wilhelm hem till Dalsland då han var ca ett och ett halvt år. Modern Mina besökte Dalsland ytterligare en gång senare till sin faders begravning 1874. Då hade Wilhelm fått två syskon. 1873 inköptes en gård i Burträsk. Wilhelm har själv beskrivit hur de natursköna omgivningarna i barndomen samt föräldrarnas natursvärmeri präglade hans egen kärlek till naturen. Familjen bodde i Burträsk i 5 år. Wilhelm berättar i sina memoarer, ”Minnen, om tiden”. Mor Mina satte sig vid pianot i skymningen och spelade kadriljer, polskor och valser som hon dansat efter som flicka i Dalsland. Fadern lämnade då sitt arbetsrum och kom och dansade och lekte med barnen.
Enligt Henrik Karlsson besökte barnen i familjen i övrigt inte Dalsland förrän i vuxen ålder. Det beskrivs att modern Mina berättade mycket sagor och minnen från sina hemtrakter om kalas och resor i omnejden som Åmål, Karlstad och Fredrikshald. Hon lär också ha berättat vandringssägner om sina släktingar, ”håbolingarna”. 1939 skriver Peterson-Berger : ”ett släkte av vildbasar i Håbol, ett slags senfödda vikingatyper, som fyllde oss mer med förvåning än stolthet”. Enligt Wilhelm själv säger han sig ha lagt allt detta på minnet och det kan ha påverkat hans personer i operan Arnljot. Han skriver att det kan ha spelat roll med moderns berättelser och att han lärt sig att fantisera över sekler och årtusenden. Moderns berättelser om livet på Bälnäs inspirerade troligen Wilhelm till upptåg i ungdomen med musicerande, versskrivande vid födelsedagar, lek och upptåg i sin ungdomskrets i Umeå.
Wilhelm lärde sig läsa före 6 års ålder, men han ville aldrig lära sig bokstäver som inte uttalades. Han behöll denna egenhet hela livet när han skrev. Mina började även lära honom att spela piano i denna ålder och Wilhelm försökte också tidigt att komponera egna melodier.
Wilhelm sattes i skola vid 7 års ålder. Vitsorden från skolan ger en bild av en överbegåvad gosse men ointresserad av undervisningen. Han var frånvarande från skolan lika mycket som han var närvarande. Den pedagogik som tillämpades i skolan passade uppenbarligen inte Wilhelm och hans begåvningstyp. Han har skrivit att han för det mesta hörde musik inne i sig själv, han hade ångest för världens undergång. Han säger sig ha mycket drömmar och tillstånd mellan dröm och vakenhet. Detta speglas i musik han senare skrev: Sommardrömmar, Drömtydning.
Kanske uppfattades inte hans särbegåvning i den miljö han växte upp i. Inte förrän han kom till läroverket i Umeå återkom mer av ungdomlig sorglöshet. Wilhelm gick bara 2 år i den formella skolan i Burträsk. Han fick sedan hemundervisning via informatorer. Vid 11 års ålder kom han in på läroverket i Umeå tillsammans med sin ett år yngre bror Einar och bodde inackorderad de första åren innan familjen flyttat till Umeå igen.
Wilhelms studier i Umeå framskred mycket bra. Avgångsbetyget var lysande. Han tog också pianolektioner.
Efter studentexamen 1885 reste Wilhelm och brodern Einar till Dalsland, vilket han också gjorde med fadern två år senare, för att hälsa på släkten.
Föräldrarnas önskan var att Wilhelm skulle bli läkare men så blev inte fallet. Han reste efter studentexamen till Stockholm och senare till Dresden för musikstudier. Hans intresse för musik och litteratur och skrivande var starkt och bar honom fortsättningsvis.
Därom finns mycket att läsa i Henrik Karlssons gedigna bok: Wilhelm Peterson-Berger: ”Tonsättare och kritiker”. Norma förlag. ISBN 978-91-7217-098-8
Gunnel Bågenholm
Frösön
Varför kom Wilhelm Peterson-Berger att så småningom bosätta sig i Jämtland?
Som 22-åring såg han den 5 augusti 1889 –”det underbara Storsjölandskapet och de stora blånande Oviksfjällen”. ”I det ögonblicket föddes i mitt hjärta den första embryotiska tanken att göra Jämtland till min hembygd. En syntes av mina föräldrars och min egen barndoms land”.
Efter studentexamen 1885 studerade Wilhelm musik i tre år och tog organistexamen. Detta följdes åren 1889 – 90 av studier i komposition och pianospel i Tyskland. Därefter verkade han som musiklärare i Umeå i två år och var åren 1892 – 94 musiklärare i Dresden, Tyskland. Åren 1908 – 10 verkade Peterson-Berger som regissör vid Stockholmsoperan och var musikskribent/kritiker i Dagens Nyheter åren 1896 – 1930. Som sådan benämndes han ibland Peterson-Arger för sina bitande recensioner.
Wilhelms hemvist var ju mestadels Stockholm. Men åren 1913 – 14 uppfördes Sommarhagen på Frösön utanför Östersund som sommarbostad. Arkitekturen är influerad av nationalromantik och jugend. År 1914 utgavs också Wilhelms komposition ”Intåg i Sommarhagen”.
Till år 1930 vinterbonades huset och insattes värmepanna. Det blev Wilhelm Peterson-Bergers permanenta bostad fram till hans död 1942. Han ligger begravd vid södra långsidan av Frösö kyrka, med utsikt ner mot Sommarhagen, Storsjön och Oviksfjällen i bakgrunden.
Wilhelm var nog avhållen av jämtlänningarna.
När undertecknad bevistade en sjuksköterskeexamen i Frösö kyrka, avslutades den med jämtlandssången. Undertecknad ställde frågan till vaktmästaren efteråt, vem som skrivit och komponerat den. Svaret blev: ”Det var väl Peterson-Berger, han har skrivit det mesta”.
Olof Bågenholm
Jag brukar säga att om inte franska revolutionen ägt rum, hade jag inte funnits. Det hade inte heller min farfars bror, Teodor Holm. Det var han som föddes i Lövånger i Västerbotten, år 1860, och dog i Valparaíso i Chile, år 1943. Den roll franska revolutionen spelade var att hans farfar Carl Johan Holm, som varit fältpräst i finska kriget 1808-09, stannade kvar i Sverige efter att Finland blivit ryskt storfurstendöme. Utan franska revolutionen hade inte Jean Baptiste Bernadotte blivit marskalk av Frankrike och svensk kronprins. Och när Carl Johan Holm följde med sin namne kronprins Karl Johan som fältpräst till Norge träffade han i Dalsland den kvinna som skulle bli Teodors farmor, Margareta Bågenholm, för sin skönhets skull kallad Dalslands ros enligt släkttraditionen. Margareta (Tab, 1030 i Löfgrens släktbok) föddes 1788 och dog 1829 efter att ha fött nio barn, varav den fjärde, Per Robert, blev far till Teodor. 
I Valparaíso gifte Teodor sig med en flicka, Palmina Lund, vars föräldrar kom från Höganäs. Det är långt mellan Lövånger och Höganäs. Hade de stannat i Sverige hade de aldrig träffats.
Teodor och Palmina fick en dotter, som i sin tur fick två döttrar. Den ena av dem fick fyra döttrar, och deras barn och barnbarn, alltså Teodors barnbarns barnbarn, gör nu sitt bästa för att uppfylla den sydamerikanska jorden, och i viss mån USA.
Teodors far Per Robert var kyrkoherde i Lövånger. Han och hans hustru Ingeborg Norrbom fick också de nio barn, men tre av dem dog innan de blev vuxna. Teodor var näst äldst.
Ingen av prästsönerna från Lövånger följde i sin fars fotspår. Min farfar, exempelvis, blev biologilektor vid läroverket i Umeå. Teodor utbildade sig på Karlberg och tänkte sig alltså en militär bana. Men den avbröts enligt familjetraditionen av tillfälligheter i kombination med häftigt humör. Teodor var på väg med båt till Umeå och fick veta av en bekant att chefen för Västerbottens regemente, översten Elof von Boisman, var ombord. ”Ja, det var bra, då ska jag gå till hytten och spänna på mig sabeln och uppvakta honom.” Innan Teodor hunnit göra detta mötte han emellertid von Boisman, som blev arg och skällde ut honom för utebliven uppvaktning. Detta ska ha gått Teodor så till sinnes att han lämnade militären och följde efter en bekant som givit sig iväg till Australien. Det ska ha varit en firma i Australien som sänt honom därifrån till Chile.
I en bok som heter ”Svenska öden i Sydamerika” av Axel Paulin berättas om en expedition till Cocos Island för att leta efter en skatt som ska ha grävts ned där, innehållande bland annat den mexikanska statskassan, allt värt trettio miljoner dollar. Den spanske vicekungen i Mexiko, O’Donjou, ska ha försäkrat sig om denna skatt när den sydamerikanska frihetsrörelsen närmade sig. Detta bör ha skett någon gång 1815–1820.
Av rädsla för att skeppet skulle kapas skickade han det inte den närmsta vägen till Spanien, men det hjälpte inte. Skeppet uppbringades av pirater, som ska ha grävt ned skatten på Cocos Island, som ligger väster om Costa Rica.
Piraterna blev emellertid infångade och hängda, alla utom en. Denne överlevande sålde orienteringskartan, och en expedition utrustades för att återfinna skatten. Deltagarna fick hjälp av den svenske sjökaptenen Lars Petter Lund (Palminas far), som hade sin bas i Valparaíso. Själv stannade han i land, men bland de nio deltagarna i skattjakten fanns Teodor, som i boken beskrivs som ”student och före detta guldgrävare i Australien”. I början av år 1889 gav man sig av och vistades sedan på Cocos Island i nästan ett år under fåfänga försök att hitta skatten.
När expeditionsprovianten tog slut ska de ha livnärt sig på förvildade svin, havsfåglar, krabbor och kokosnötter. Till slut blev de hämtade av ett fartyg från Valparaíso, och talade inte mer om den skatt som eventuellt fanns eller inte fanns på Cocos Island. Paulin skriver: ”Den ende som fick någon dividend var Holm genom att kort därefter gifta sig med dottern numro två i den Lundska familjen”.
(Som ett kuriosum kan nämnas att denna skattjakt inte är den enda som förknippas med Cocos Island. I själva verket har ön haft ett stadgat rykte som skattgömma, inte minst kopplat till pirater, med historier som liknar den om den spanska statskassan. Det påstås att hundratals försök att hitta skatter där har misslyckats, och på en film på Youtube kan man se en ”gästbok” i sten där många av besökarna ristade in sina namn och årtal. Jag tyckte mig skymta något från 1700-talet. Ön har pekats ut både som förebild för R L Stevensons Skattkammarön och som Robinson Crusoes obebodda ö, och Isla Nubar i Jurassic Parc ska ha utformats efter Cocos Island. Nu tillhör den Unescos världsarv. Tillträdet är hårt reglerat och de enda som får sova över där är parkvakter.)
Lars Petter Lund blev alltså Teodors svärfar. Han var född 1841 i Höganäs, och flyttade som ung till Chile. Han beskrivs i boken som ”en mångsidig man, mycket språkkunnig med vidsträckta intressen”. Han tycks ha varit en sann entreprenör. Efter att ha varit befälhavare för ett fartyg i kusttrad blev han chef för ett salpeterföretag i norra Chile, men flyttade tillbaka till Valparaíso och blev skeppsmäklare. Han sägs vara den förste som försökte sig på att bygga en pir i Valparaísos oskyddade hamn.
Också hans hustru skriver i ett brev till sina föräldrar och syskon om hans bildning. ”Ja jag önskar blott att di store Otrosshjeltarna där hemma di kunde se honom här nu huru han från en fattig trasig pojke har själv arbetat sig upp till en aktad och ansedd Man som många tager råd utav.” ”Tyska, Engelska och Spanska läser och skriver han lika bra som deras landsmän och alla andra språk kan han så mycke så han gott reda sig med alla nationer…”
Det är en förälskad kvinna som skriver detta efter bröllopet den 5 januari 1868. Anna Andersson, född 1843, och Lars Petter var barndomsvänner, och hon valde alltså att följa efter honom till Chile. Hon beskriver bröllopet som hon tyckte blev för dyrt men Lund, som hon kallar sin man, ville ha ett lika fint bröllop som hans kaptenskolleger haft. Vigseln förrättades av en nyligen anländ tysk pastor. Men först hade de genomgått en katolsk vigsel, ”det är alldeles nödvändigt så framt di vill vistas här i landet”. Det hade varit en mycket enkel historia, i vardagskläder med nödvändiga vittnen, och det gick, trots att Anna inte hade haft ”skriftligt från Sweden med Fars och Mors namn inunder”. Den protestantiska vigseln var inte nödvändig för legaliteten, ”men jag ville så gärna att allt skulle gå lite ordentligt till och det ville Lund ock på det att om vi en gång kommer hem så kan di då inte säga utan att vi är ordentligt gifta”.
Men hem kom de inte. Under de kommande åren växlar Anna mellan att för dyra pengar bo i land och att resa med Lars Petter på kortare turer. Av hennes brev framgår en hel del detaljer om sjöfarten, t ex att de lastar trä och koppar för transport till Kalifornien. Och det framgår att också en yngre bror till henne, Jöns Petter Andersson, reser med fraktfartyg, bl a på ett skepp från Liverpool, via Cardiff till Montevideo. Av senare korrespondens framgår att ytterligare två bröder och en svåger på samma sätt är ute på stora resor. Höganäsborna har världen som sin arbetsplats.
Anna föder en flicka, Anna Bertha, Anita kallad, i maj 1869. Hon döps ombord, med tre kaptener som faddrar. I september året efter föder hon ytterligare en dotter, Gerda Palmina, som alltså skulle komma att gifta sig med Teodor Holm.
Tiderna är dåliga, utsikterna osäkra, och det är kanske på grund av tiderna som Lars Petter byter sjöfart mot salpeter i Iquique i norra Chile. I november 1872 år skriver Anna om hur hon ska ordna allt för att flytta efter honom med de nu tre döttrarna, Anita, Palmina och Ellen Luísa.
Men den 26 januari 1873 skriver Lars Petter ett förtvivlat brev hem. Efter fem års äktenskap är Anna och den några månader gamla Ellen – ”det vackraste barnet jag sett ” – döda och han vill skicka hem sina döttrar till Höganäs, själv måste han stanna i ett eller ett och ett halvt år till. I ett senare brev skriver han om begravningen i Valparaíso och om hur han har svårt att skiljas från flickorna. Men redan året därpå gifter han om sig med dottern till en tysk läkare vars hustru varit god vän med Anna, och han blir kvar i Chile.
Hur det blev med döttrarnas vistelse i Höganäs har jag inte klart för mig. 1889 skriver Lars Petters svärfar, flickornas morfar Per Andersson, till sin son Jöns Petter och hälsar från Palmina som varit och hälsat på. Men hon är så obekant att han finner det nödvändigt att beskriva henne: ”Hon är nu 19 år fyllda, men är icke lik sin moder. Hon är mörk i hyn och bred i ansiktet så hon brås mera på Lunds släkt.” Han skriver också att hon ska tillbringa vintern hos sin far i Valparaíso. Palminas storasyster Anita är nu gift med den tio år äldre Carl Oscar Ahlmark, en av fyra svenska officerare som ungefär samtidigt var verksamma som sjukgymnaster i Chile. Hösten 1890 ska de komma till Sverige och bl a hälsa på hans föräldrar i Stockholm. Men de stannar i Sverige, han fortsätter sin militära karriär och slutar som överste.
Palmina återvänder alltså till Chile, men av ett brev till systern att döma, kanske inte förrän 1891. I augusti 1893 kan Lars Petter meddela sin svärson Carl Ahlmark att Palmina har förlovat sig med Teodor Holm som ”kom hit för detsamma från Traiguen (?) och var här ungefär 14 dagar. Han har nu blivit chef för huset däruppe och är mycket avhållen av Mr Henderson så det vill nog gå bra för honom och han är ju en mycket ordentlig och sparsam man, så vi äro all mycket tillfreds med alltsamman. Di ska gifta sig i slutet av October”.
Teodor och den till Chile återvända Palmina gifter sig alltså i oktober 1893. I deras vigselbevis är alla namn förspanskade, inklusive lövångersprosten Pedro Robertos. Och alla har i enlighet med spansk sed dubbla efternamn, alltså såväl faderns som moderns, Teodor, eller Juan Teodoro, heter Holm y Norrbom och Palmina heter Lund y Andersson.
I september 1894 föds deras enda barn, dottern Anna Ingeborg Gladys, uppkallad efter såväl mormor som farmor. Det förekommer flitig brevkontakt med Sverige med bifogade foton, och Ingeborg skickar signerade foton till sin kära farmor, som det dock är tveksamt om hon har träffat. Teodor har det bra, hans framgångar som affärsman gör honom till brittisk konsul, Don Theodoro Holm.
Men i augusti 1909 skriver Palmina hem till Anita Ahlmark om deras fars död och kan berätta att ”Theodor förlorade alla sina penningar i spekulationer i Valdivia”. En riktig spekulationsfeber hade dragit över Chile, och många blev ruinerade. Theodor förlorade 60 000 dollar. Palmina skriver om hur folk vände honom ryggen, att han lämnade firman som ”behandlade honom som en pojke”, och hur han nu vid knappt 50 års ålder är rådlös och t o m funderar på att åka till Sverige ”men utan kapital är det väl svårt att komma fram där”. Palmina beklagar sin dotter Ingeborg som inte kan få vad hon vill ha, även om hon nöjer sig med lite, och Palmina har tvingats bli duktig att sy. Allt utom det nödvändigaste har de fått sälja.
Min farfar Otto och hans bror Carl stöttade sin bror genom att skicka veckotidningar med noveller som han kunde översätta. Min farbror (Lennart) mindes de där korsbanden som skickades iväg med Allsvensk samling, föregångaren till Sverigekontakt. Carl som var ogift skickade dessutom pengar och kom ihåg honom i sitt testamente, vilket hade åtminstone någon ekonomisk betydelse eftersom Carl dog i juni 1942, tio månader innan Teodor.
Teodor ligger med familjemedlemmarna på den s k dissidenternas kyrkogård i Valparaíso, dvs den icke-katolska kyrkogården. Min farfar övertog korrespondensen, framförallt med sin brorsdotter Ingeborg, fram till sin död 1949, och min farmor fortsatte i alla fall någon tid. Ingeborg hade gift sig 1922 med en 13 år äldre chilenare, Luís Cousiño Munizaga, som var köpman i Santiago. Det berättas om honom att han hade passerat ett hus ur vilket en så förunderligt vacker sång strömmade ut att han var tvungen att ta reda på vad det var. Det visade sig vara sjundedagsadventister som hade gudstjänst. Luís anslöt sig till dem för skönsångens skull, och därför är mina släktingar i Sydamerika sedan dess sjundedagsadventister.
Efter hand hade kontakterna med Chile försvunnit. Ingeborg dog 1962 och min farmor 1964. När min pappa och jag en gång sammanstrålade hos min farbror i Uppsala tittade vi i familjealbumet och där låg ett par lösa foton på två små flickor, mina för mig dittills okända chilenska sysslingar, Ingeborgs och Luís’ två döttrar Eliana och Inés, födda 1933 och 34. (Ingeborg var för svårt för spanskan, så det är som Inés Holm de Cousiño hon står på gravstenen, och hennes yngsta dotter är alltså uppkallad efter henne.)
Jag beslöt mig för att försöka ta reda på vad som hänt dem och fick via ambassaden att par adresser i Valparaíso, där familjen uppenbarligen bott kvar. Adresserna blev liggande, men när kungaparet skulle på statsbesök i Chile 1996 gjorde jag slag i saken och skrev till mina båda sysslingar. Det ena brevet fick jag tillbaka långt om länge, men det andra kom fram och jag fick svar, både från Inés, som bodde kvar i Valparaíso, och från Elianas yngsta dotter Brenda i Buenos Aires, som är mycket släktintresserad.
Eliana fick med sin man Rubén fyra döttrar, med tillsammans nio barnbarn, och ett antal barnbarnsbarn, som jag inte har riktig koll på. Dessa kontakter har resulterat i besök i Sverige av både Eliana och hennes man och av Brenda, som varit här flera gånger, både med och utan sin man, och inte minst i kontakter med de så att säga ingifta släktingarna från Höganästrakten. Och ett av Brendas besök resulterade av en rad lyckliga omständigheter i ett långvarigt utbyte mellan Socialhögskolan i Lund och hennes universitet.
2005 i november reste min man, vår dotter och jag och hälsade på i Argentina och Chile. Det var försommar där, vi blev synnerligen väl mottagna och bland upplevelserna var ett besök i Valparaíso hos Inés, där det kändes speciellt att se familjefoton som jag kände igen hemifrån. Vi besökte dissidenternas kyrkogård – där Inés var en mycket noggrann vårdare av Teodors och andra familjemedlemmars gravplatser – och tittade in i en restaurang med den svenska flaggan uthängd, där innehavaren visade sig vara smålänning från min mans hemtrakter. På ett café stötte vi helt slumpartat på ett svensktalande par, där damen visade sig vara Bibi Rödöö, välkänd som ansvarig för radioprogrammet Sommar, hon och hennes man hade varit på en chilensk skola som har eller hade samarbete med en svensk folkhögskola.
Överallt i stan fanns tele- och internetkaféer där det alltid var skyltat hur mycket det kostade att ringa till Sverige, en påminnelse om de många tusen chilenare som sökte sig till Sverige efter Pinochets kupp på 1970-talet. På 1880- och 90-talen fanns det en skandinavisk gruppering i Valparaíso och också i vår tid har kopplingen mellan Sverige och Chile varit påtaglig även om den haft andra orsaker.
Vi besökte också den nordargentinska staden Libertadór San Martín, som till 80-90 procent befolkas av sjundedagsadventister. Detta hade de bittert fått erfara en lördag då tjuvar hade passat på att ostört under gudstjänsttid bryta sig in i de tomma hemmen.
Min numera avlidna syssling Elianas man Rubén, som föddes på gränsen mellan Uruguay och Brasilien, var pastor och deras döttrar är födda i olika sydamerikanska länder under en tid när han reste runt och missionerade för att grunda församlingar. Den katolska kyrkan visade ofta sitt missnöje och han kunde berätta om många direkt hotfulla situationer. När vi var där år 2005 var man mycket nöjd med att precis ha blivit erkänd som en kyrka av Lutherska världsförbundet, dvs att inte betraktas som en sekt.
Man är mycket inriktad på hälsa – friskvårdsarbete – och utbildning. I Sverige har adventisterna ägt hälsohem, bl a det på sin tid mycket bekanta Hultafors i Västergötland, i Danmark det likaledes välkända Skodsborg. I San Martín fanns ett eget universitet med tillhörande sjukhus – där fanns också någon svensk student – och på olika håll finns fabriker för ekologiska produkter, t ex av olika sädesslag. Vi besökte också en gård med egna djur, så att man kunde vara säker på mjölkens kvalitet. Min syssling Eliana hade program på lokalteven med vegetarisk matlagning. Även om man inte är fundamentalistisk utan kan äta kött, lutar man mera åt det vegetariska hållet.
Jag betraktar förstås mina släktingar som svenskättlingar. Men Brenda sa en gång apropå min bakgrund att hon försökte föreställa sig hur det var att bara ha en enda ”etnisk” härstamning. I Sydamerika, och inte minst i Argentina är ju befolkningen mycket blandad. Brendas man är av italienskt ursprung, Argentinas befolkning har överhuvudtaget till mycket stor del italiensk härstamning. Och även om han också är sjundedagsadventist har han katolska släktingar, och går man i en katolsk mässa på söndagen också är det inget fel med det.
Den lutherske prästsonen Teodor kom som ung ”äventyrare” till Chile på 1880-talet, och trots de stora avstånden fanns det bland tyskar och andra skandinaver också en etablerad svensk gruppering som gjorde att han kunde gifta sig med en svensk flicka där. När han dog vid 83 års ålder mitt under andra världskriget var det förstås en helt annan värld, också bortsett från hans eget tragiska personliga öde. Hans dotter hade gift sig med en sjundedagsadventist, men vad han tyckte om det vet vi inte. Nu finns i alla fall hans adventistiska ättlingar i stort antal i Nya Världen och tack vare inte minst Internet och e-post kan vi i både den gamla och den nya världen lätt hålla kontakt med varandra, vilket förstås hade glatt alla lövångersbröderna liksom skepparfamiljerna i Höganäs.
Gunnel Holm
I adventstider kommer vi att fokusera lite extra på Gäserudsstugan och det enorma arbete som Gunnar och Kiki Eldh genomförde i samband med restaureringen av stugans väggar under 2017.
Föreningen hade besök av de båda i samband med årets släktmöte då de gav ett intressant föredrag om arbetet.
På hemsidan finns nu Gunnar och Kikis loggbok att ladda ner i sin helhet, du kan även läsa saxade inlägg från denna på vår hemsida. Läs mer här.
[fusion_builder_container hundred_percent=”yes” overflow=”visible”][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”no” center_content=”no” min_height=”none”]
[fusion_builder_container hundred_percent=”yes” overflow=”visible”][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”no” center_content=”no” min_height=”none”][fusion_text]
På vissa ställen i Sverige finns kyrkstallar bevarade. Till exempel i Håbol och Laxarby. Vid våra kyrkor idag är som regel trängseln inte så stor så några parkeringshus lär inte behövas. Annat var det förr. Det kan man bland annat se på storleken på kyrkor.
På 1600-talet infördes kyrkogångsplikt, vilket innebar att man var skyldig att närvara vid
högmässan varje söndag. Då fanns inga media; tidningar, radio, TV, internet och sociala media.
Enda sättet för staten att nå ut till folk var att använda den enda kanal som fanns och var väl organiserad – kyrkan. Genom kyrkogångsskyldigheten kunde man nå ut till hela befolkningen.
Kyrkan hade en mängd ”världsliga” uppgifter fram till på 1900-talet. Kyrkogångsplikten
avskaffades dock med 1809 års regeringsform. Även om tvånget togs bort så hade kyrkan många uppgifter att sköta. Den hade hand om folkbokföringen fram till 1/7 1991, då skatteverket fick den uppgiften. De så kallade husförhören var inte bara förhör om religiösa kunskaper. De var också en avstämning /kontroll av vem som bodde var.
Parallellt med kyrkobokföringen fanns mantalsskrivningen, som var underlag för beskattningen.
Folkbokföringen omfattade var folk bodde, vart dom flyttade in eller ut i församlingen, dopböcker
och dödböcker. Vidare fick folk gå till församlingsprästen och anmäla födelse, dödsfall och vigslar.
Husförhörslängderna bytte namn till församlingsböcker år 1895. Alla dessa uppgifter är en
”guldgruva” för släktforskning i vid mening. Kan numera nås med din dator hemifrån genom
”Arkiv digital”, som kostar drygt 1.500 kronor per år i prenumeration.
Vid gudstjänster var det inte bara långa predikningar och förmaningar. Det pålystes kungörelser och
beslut från såväl statsmakten som vad som hänt inom församlingen. Det kunde ta flera timmar i
anspråk. Dessutom var kyrkbacken socknens naturliga mötesplats. Affärer gjordes upp, ”skvaller”
dryftades och information utbyttes och spreds, människor träffade varandra. Det kunde ta lång tid –
kanske huvuddelen av dagen. Därför var det viktigt att hästen – kanske gårdens viktigaste ägodel
och fortskaffningsmedel – kunde få en dräglig tillvaro under ”vilodagen”.
Kyrkstallet var ursprungligen avsett för prästens häst, men byggdes sedan ut för de olika
hemmanen. Stallarna i Håbol, som du ser på bilden, är från 1888 och omfattade ursprungligen 28 stallar, varav nu återstår 22. De var från början privata, men tillfördes församlingen år 1914. Stallarna måste grundligen ha renoverats med hänsyn till nuvarande skick. Sockeln är gjuten, brädpanel och tak i gott skick. Man kan förmoda att stallarna använts fram till andra världskrigets slut, då bilepoken
kom. De är numera byggnadsminnesförklarade.
Nu används stallarna som förråd av diverse saker. Bl.a. finns Håbols församlings sista likvagn ”installad” där. En traditionell likvagn med stång för två parhästar.
Olof Bågenholm[/fusion_text][/fusion_builder_column][fusion_builder_column type=”1_2″ last=”no” spacing=”yes” center_content=”no” hide_on_mobile=”no” background_color=”” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” background_position=”left top” hover_type=”none” link=”” border_position=”all” border_size=”0px” border_color=”” border_style=”” padding=”” margin_top=”” margin_bottom=”” animation_type=”” animation_direction=”” animation_speed=”0.1″ animation_offset=”” class=”” id=””][/fusion_builder_column][fusion_builder_column type=”1_2″ last=”yes” spacing=”yes” center_content=”no” hide_on_mobile=”no” background_color=”” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” background_position=”left top” hover_type=”none” link=”” border_position=”all” border_size=”0px” border_color=”” border_style=”” padding=”” margin_top=”” margin_bottom=”” animation_type=”” animation_direction=”” animation_speed=”0.1″ animation_offset=”” class=”” id=””][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
Varmt välkommen till årets:
Släktträff Föreningen Bågenholm-Håbolssläkten
Datum: 11 augusti
Tid: kl. 13.00.
Plats: Gäserudsstugan, Håbol
Programmet kommer att publiceras på både på hemsida och Facebooksida.
Mötet inleds med gemensam lunch, med efterföljande underhållning samt årsmöte.
Festkommittén ansvarar för programmet.
Anmälan sker, helst via e-post, till Elisabeth Hansson: storahavden@yahoo.se
annars via telefon:
0733-749259
