John Edqvists (1868-1947) barndomsminnen

Min farfar, John Edqvist (f Andreasson), skrev ner sina minnen i samband med sin 75-årsdag, som dedicerades till mina äldre syskon (jag var inte född då). Jag har valt ut den del som beskriver hans barndom på en gård i Dalsland. Hans farmors farmors morfar var Per Bryngelsson Bågenholm.

Maja Brandt

”Jag föddes den 5:e i ordningen bland 12 barn den 1 december 1868. Min fader Andreas Bryngelsson var född i Bastorp 1830. Min mor Maria Jonasdotter från Vassända var född 1840. De 2 äldsta bröderna dogo vid låg ålder likaså de 2 yngsta. De mellanliggande 8 uppnådde mogen ålder.”

”Pappa inlöste egendomen av sina 3 syskon. Intill denna låg egendomen, som farbror Jonas ägde under min barndom. Även där växte upp en barnskara på 8 st.

Då pappa löste ut sina syskon, kom han i skuld. Som barnskaran var stor och möjligheten till förtjänster mycket begränsad, fick han dragas med skulder hela sitt liv. Sista reversen till oskylda betalade han genom pengar, som han lånade av mig, då jag blivit lärare.

För att lätta skuldbördan sålde han en gång – jag var då i 12-årsålderna – timmerskogen intill 8 alnars 8 tum efter 24 kronor tolften. Timret kördes till järnvägen vid Tolslätt. Åtskilliga vintrar drev vi själva ut virke, dels till järnvägen, dels till Vångsjön. Särskilt har det fäst sig i mitt minne det rigorösa sätt på vilket mätningen skedde vid järnvägen. Virket, pitpropsen, skulle ha en viss grovlek i smaländan. Vi hade mätt det med ett trämått. När köparen avmätte det framförda virket, använde han ett järnmått! Detta pressade han på stammen med sådan kraft att barken gick bort. Som virket var mycket välväxt hände det att halva stocken kasserades. Pappa var naturligtvis mycket ledsen vid förfarandet, men köparen stod naturligt på sig. Vi hade ju fått såga av det kasserade och köra tillbaka, men det ansågs ej löna sig.

För att få lägre ränta än böndernas 6 % tog pappa ett amorteringslån i Karlstad under min uppväxttid. Lånets storlek minns jag ej, men årsräntan var 108 kr. För att få pengar härtill sålde pappa på hösten en ko. En duktig sådan såldes för 70-80 kr. Det var icke lätt att få några pengar. Priserna på lantmannaprodukter voro synnerligen låga. Priset på en tunna råg var 4 kr. För att få pengar till skatter, sålde pappa halva grisen, som slaktades vid Lucia. Ett lispund betaltes med 3.50=40 öre kg. Vid körning i skogen på vintern eller på d.s. Edsvägen ansågs 3-4 kr som bra dagspenning för häst och karl. En arbetskarl kunde svårligen förtjäna 1.50 vid timmerhuggning.

En piga hade 8-10 kr i årslön samt åtskilligt i klädesväg: kängor, strumpor, klänning. En dräng hade 80-90 kr per år.

Mitt föräldrahem var en flitens boning.

Allt var baserat på fullständigt självhushåll. Endast kaffe, socker och tobak köptes. Som pappa var kvällssömning, lade han sig tidigt under den mörka årstiden men gick upp vid 1-2-tiden på morgonen. Mamma däremot ville ligga längre på morgonen men satt uppe till 11-12 på kvällen. Lampan brann därför i mitt hem större delen av dygnet. Sedan korna fått mat vid 5-6 tiden satt mamma under kvällstimmarna och lagade åt sina många slitvargar.”

”Då vi till julen brukade få något nytt på fötterna, satt pappa vid skomakarebänken på morgonen. Då det var svårt att få lädret att räcka till, bestod de nya kängorna av gamla skaft och nya framläder. Allt nåtlingsarbete utfördes för hand och var följaktligen mycket tidsödande. Pappa gjorde ofta skorna i minsta laget, så det kunde vara marigt att få dem på första gången. Han ville gärna experimentera. En gång gjorde han ett par kängor åt mig, som skulle snöras på framsidan. Öppningen för fotens införande blev emellertid för liten. Jag och pappa drog växelvis allt vi förmådde för att få skon på, men förgäves. Pappa måste skära upp en större öppning av svinskinn. I vardagslag hade vi träbottnade kängor med överläder av svinskinn. Den halva av grisen, som skulle användas i hushållet, flåddes nämligen. Till läderkängor användes kalvskinnen och fårskinnen. Till kläder vävdes vadmal, som stampades och färgades på Torpfors. Vardagskläderna voro oftast omsydda efter pappa eller mina morbröder. Mina konfirmationskläder voro omsydda av pappas klädeskostym. Vi voro i alla fall lika glada över det nya, som om det varit av högsta kvalité och snitt. När man fått ett par nya träbottenkängor med järnskållor under klackarna och kunde slå gnistor mot stenarna, var man nästan högfärdig och ville visa dem för kamraterna.

Man redde sig med ganska minimal belysning.

Spånaden sköttes vid det ljus, som stockvedsbrasan lämnade. Kring spisen med det vida fånget placerades spinnrockarna. De, som skulle spinna ull- och tagelgarn närmast, de, som skulle spinna blångarn längre bort. De, som kardade ull, ännu längre från spisen.

Om brasan för värmens skull ansågs överflödig och vid vävning, lyste man sig med pärtor. Dessa tillverkades så: När man hugg ved på våren, valde man ut rät kluvna furuträn, som spräcktes så, att ändytorna blevo rektangulära. Dessa trän hopbuntades med björkvidjor i buntar lagom stora att bära till en närbelägen vattensamling. Där nedlades buntarna i vattnet och fingo ligga till hösten. Under vinterkvällarna späntades av dessa tunna pärtor ”lysstickor”, som lades på en gäll under taket att torka. Jag kan ännu känna hur gott det doftade, då jag späntade stickor. Då de skulle användas, sattes de i en ”lyskäring” och tändes ofta i spisen, ty man måste spara på tändstickorna. Dessa voro fosfortändstickor, som fattade eld blott de strökos mot ett föremål, t ex byxbaken. Vår första lampa utgjordes av en flaska med genomborrad kork. Genom korken fördes en plåthylsa, genom den träddes några trådar lysveksgarn, och så var ljuskällan färdig. Ljuseffekten var nog långt ifrån ett normalljus men vid dess sken syddes, vävdes, snickrades och skomakerades. Jag började förstärka skenet genom att placera en blank järnplåt bakom lågan. Vid juletid stöpte vi ljus av den talg, som vi fingo av fåren, som slaktades under hösten. Ljusstöpningen var ett intressant arbete. Vi barn kappades om ven som kunde stöpa de finaste ljusen. Så småningom steg upplysningen. Lampor med brännare och glas fördes i handelsboden i Vångsjö och Jordbron. Men det inträffade ej sällan att glaset sprack, när man tände lampan eller bar den snett. Då stod man där, ty det var ½ mil till dessa affärer. Då fick man ty sig till spisen. Vid eldskenet surrade spinnrocken, och många av de jungfrur, vi hade under mina uppväxtår, hade bra sångröst: ”Rocken surrar, lampan brinner, vinterkvällen ärs å lång, men så hastigt den försvinner under munterhet och sång”.  Pappa hade mycket god sångröst. När han satt vid skomakarebänken sjöng han rätt ofta. Bl a sjöng han en visa vars första strof lydde så; ”Det sutto två kämpar en vinterkväll uti sin boning i Nordanfjäll. Stallbröder voro de föga rädda.  I stål och järn beständigt klädda”.  Jag tror visan innehöll 20 strofer, där kämparnas bragder skildrades. Enär pappa gjorde alla verktyg och redskap själv, stod hyvelbänken inne för det mesta under vintern. Där förfärdigades harvar, plogar, tröskverk, hackelsemaskiner, såll, räfsor med ett ord allt som behövdes i lanthushållningen. Stugan var visserligen stor, men när hyvelbänk, vävstol, spinnrockar och 10 personer skulle rymmas i den måste sämjan vara god för att icke dueller skulle uppstå. Om det brast i den för de smås räkning, hade mamma ett björkris sittande i muren vid taket över spisen, och skulle en tillsägelse inte åtlydas kom det till användning. Det användes dock icke mycket men ögonblicklig lydnad fordrades, som jag tror till framtida lycka för oss. Våra föräldrar hade en stor förmåga att skaffa oss sysselsättning. Så fort man blev så stor, att man kunde uträtta något, sattes man i verksamhet med allt som hör till ett lanthushåll. Det gjordes ingen skillnad på kön, då det gällde arbeten. Pojkarna fodrade och mjölkade korna liksom flickorna lassade och spridde gödsel, tröskade med slaga och slogo under slåttertiden. Skulle de mera regelbundna pojkarbetena sina, så fanns det gott om sten i s k rabbar. Där bröto vi sten, och när barvintern kom, körde vi den till något slanberg eller byggde stengärdesgårdar av den. Större stenar sprängde vi sönder med krut. På detta gjorde vi också påsksmällar. Vid ett tillfälle var det ett Guds ingripande, som räddade 2 av mina bröders liv. Händelsen hade inträffat samma dag jag kom hem från Karlstad under en ferie. Olle och Gustav sysslade med stensprängning. Av någon anledning gick ej ett sprängskott. Då började de borra upp förladdningen. Någon gnista tände antagligen stubintråden. Skottet gick av. Stenen klövs i några delar. Den som satt på stenen och förde borren fick några krutstänk i ansiktet. Borren hittades aldrig, men släggan återfanns vid slåttern 25-30 meter från skjutplatsen. Man påmindes starkt av J Svedbergs strof: ”Guds änglar från vår barndomsdag oss följa och bevara”.

På vintern körde vi ved före jul.

Pappa var rädd om skogen, så mesta hushållsveden utgjordes av vindfällen, lövträdsstammar, som under hösten fått släppa till sitt löv för fårens utfordring under vintern. Efter julen började arbetet med skogsdrivning. Det var ofta mycket snörika och stränga vintrar. Ej sällan stod snön över de talrika gärdesgårdarna. Man såg endast ”störbolen”. På våren blev då så stark skare, att den bar den synnerligen tjocka och tunga Rölle. Ibland körde vi då ut gödseln till det blivande trädet på skaren. Gödseln täcktes sedan med granris eller jord. Det var ju alltid brist på gödsel, och någon artificiell var ej bruklig på Dal denna tid. Skördarna blevo rätt så skrala. Rågarna gingo ofta ut under torra och nattfrostrika vårar, så de lämnade ofta ej mer än 3-4 kornet. Större delen av egendomen sluttade mot norr och öster. Detta bidrog nog i sin mån till skördens gleshet. Pappa sökte nog dryga ut gödseln. Så t ex torkade han under sommaren jord på bergen kring fähuset och lade den under tak. Den lades ut undan för undan i gödselrännorna för att upptaga urinen. Latrinen blandades också med jord eller ”stickebacke” och ströddes med spade på våren över blivande lin och veteåkrar. Av vete odlades litet vårvete till någon vetebulle till julen och kaffesurrogat. För sistnämnda ändamål kokades vetet, torkades och rostades. På samma sätt användes ock råg och korn. Det var i stort sett det enda kaffe, vi fingo under vår barndom uppblandat med mjölk. Grädden kärnades till smör, som såldes mot tobak, kaffe och socker. Av sistnämnda vara fingo vi ibland en bit i vetekaffet på söndagsmorgonen och under de första fuldagarna. I vardagslag fingo vi ej socker till kaffet.

Sommaren var en ihärdig arbetstid.

För pappas vidkommande följde han solen med ett par timmars middagsvila. Vid slåtter och skörd – allt skedde för hand – badade han i svett, så lång dagen var. Han drack då mycket vatten. På söndagarna tog han igen sig. Han gick i kyrkan eller läste Luthers kyrkopostilla. Efter middagen lade han sig att sova större delen av em. När vi blevo större, tyckte han vi använde söndagen illa, då vi ej kunde vila ut ordentligt. Pappa var alltid ivrig att få skörden under tak så tidigt som möjligt. Ofta var han först på orten. Sen gingo vi till grannarna för att hjälpa de. Det var vår största glädje, ty där vankades både det ena och andra i matväg, som vi ej fingo hemma. Mamma var mera lagd för att befalla till arbetet. Pappa tog redskapet och gav sig iväg, och då skämdes vi för att ej följa efter. En granne, Magnus på Botten, som hade utsikt över en stor del av vår egendom uttryckte saken så: ”När Andrias kommer med räfsan på axeln, dröjer det ej länge, förrän han har hela raden ungar på åkern”. En som jag tror riktig observation.

När potatisen upptagits på hösten, revs de största till potatismjöl. De minsta användes till svinmat. Därefter vidtogs höstplöjningen. Den tog rätt rundlig tid, ty hästbyte gjordes med grannen. Då grannen plöjde, bråkade vi lin, vilket efter skörden lagts ut i gräsen för att rötas. Vi hade en kölna under min tidigaste barndom. Där torkades malt och lin. Emellertid revs den. Därefter torkades linet över en jordgrop, på vars botten det eldades. Att bråda (bråta) lin var liksom tröskningen ett dammigt arbete, men som bråtningen skedde under öppen himmel, blåste dammet lättare bort än i en trång loge. Linberedningen är en mångsidig procedur, som avser att skilja de vedartade skävorna från det dugliga, tågorna. Det rötta, torkade linet föres genom en bråta. Därvid knäckes det spröda trädämnet och faller delvis till marken. Tågorna ännu grova och behäftade med skärvor dragas mellan händerna och ordnas. Så behöver de kanske en ny torkning innan de åter dras genom bråtan. Då man fått ur så mycket skävor som möjligt på detta sätt, skäktas linet. Med en träspak med handtag och tämligen skarp kant på en a sidan bearbetas lintågorna mot ett plant bräde, tills de bli mjuka och glänsande, nästan som silke. Alla skävor äro nu bortarbetade. Så återstår endast häklingen, d v s lintågorna dragas genom en halvcentimeter långa järntaggar fastsatta på ett bräde, häklan. Därvid avskiljes alla tågor, som ligga oordnande i den så kallade lintotten. Detta kallas blånor. De regelbundna tågor, som finnas i handen, är taglet. När detta ska spinnas, lindas det på en järncylinder, som i en ställning fästes i spinnrockens främre ände. Blånorna åter läggas i en klyka förfärdigad av sista årsväxten av en tall. Spinnfärdigheten kunde utvecklas till att framställa ett garn, som kunde tävla med sådant maskinellt framställt. Garnet av tagel användes till finare saker: dukar, servetter, underkläder mm, då däremot blångarnets väv användes till bolstervar, handdukar o d. Vid lediga stunder dunkade vävstolen nästan året om, på vintern i stugan, under sommaren på ”nattstugan” en tr upp. På våren lades väven på snön för att blekas.

Samma skicklighet, som utmärkte tagelspinnandet, kom även ullen till godo. Fåren klipptes höst och vår. Innan detta skedde, skulle fåren tvättas. Detta var karlgöra, ty fåret är som bekant rädd för vatten. Man fattade fåret i huvudet och förde det till vatten. Så stjälpte man det i vattnet och gned och kramade ullen med den fria handen. Sedan fåret torkat i solen, började klippningen. Det såg rätt plågsamt ut. Den, som skulle klippa, satte sig på marken och lade fåret mellan sina ben och band ihop fårets övre bakben med dess undre framben. Sedan började klippningen med s k ullsax från huvudet till baktå. När ena sidan var avklippt, vändes fåret, band på samma sätt varefter arbetet fortsatte. När det nyklippta fåret kom till de andra, var det föremål för de andras undran, det icke blott bekikades utan även beluktades. Det gällde i all synnerhet om mor och hennes lamm.

Djuren voro ju alltid föremål för ens stora intresse.

Tillökning av familjen i ladugården väckte alltid uppmärksamhet. Fåren ”lämmade” alltid under natten. När man kom till fårhuset på morgonen, stod en långbent lammunge med sin mor i ett hörn av fårkätten. Den växte fort till och var efter någon vecka vacker. Man tyckte det var roligt att se den dia, då svansen fördes i allahanda vindlingar. Om det var tvillingar, diade de alltid samtidigt, en från vardera sidan. När de blevo stora, stötte de vid diandet så våldsamt, att modern förlorade fotfästet med båda bakbenen för ett ögonblick. Mot detta protesterade hon genom att gå från dem.

Sjukdom bland djuren inträffade ytterst sällan. En vår blev en lammunge sjuk i någon magåkomma. Detta förorsakade den svåra plågor vid avföringen. Som fodret ofta tog slut på vårsidan, måste fåren ut, så fort snön smält bort i solsidorna. Lammungen var tydligen klen och fastnade i den hårda snön. Jag bar den till barfläckarna. Lammet dog omsider, och jag sörjde det länge. Vallningen av fåren var en av de tråkigare uppgifterna. Dagen blev så väldigt lång, ty man saknade sysselsättning. Man tittadepå solen, om den inte snart skulle gå ned. Så tyckte man, den närmades sig horisonten och manade fåren mot hemmet. Då man kom ur dalarna mot hemmets höjder befanns den vara ganska högt på himlen. Korna kalvade ofta på dagen. Man var nyfiken att se. Jag var rädd för att gå in i ladugården och smygtittade genom dörrar och fönster. Moderns plågor gjorde ett beklämmande intryck, och man förvånades över, att den omedelbart efter kalvningen gick upp och började äta. Kalven fördes så fort sig göra lät till kätten. Han skulle ej få dia moderna, ty man menade, den då skulle få svårare att glömma den. Vid kalvens rörelser i kätten råmade modern de första dagarna.

Slakt av djur motsåg man alltid med vemod.

Större djur slaktades ej i mitt hem under min uppväxttid. Korna såldes till uppköpare och fördes mest till Norge. Uppsamlingsplats var oftast Ed. Därifrån drevs den större eller mindre hjorden till Fredrikshald. Sen Dalslands järnväg blivit färdig användes väl den mest för transporten.

Åtskilliga får och kalvar slaktades varje år. Då de ej bedövades, gjorde deras dödskamp ett vedmodigt intryck. Värst var svinslakten. Den skedde vid luciatiden. Därvid assisterade farbror Jonas samt någon annan granne. Vid 3-4 tiden på morgonen tågade man till stian vid den flämtande lyktans sken.  Stians dörr öppnades. Långstolen flyttades in i stian. Det var nog första gången grisen sett artificiellt ljus, så den reste sig i halmhögen, lettret, i stians bortre hörn. Man tog saken lugnt för att ej skrämma offret. Karlarna gingo till grisen, fattade den öronen och lade snaran på trynträet (ett 6-7 dem lång stör på vilken en töm fastsurrats) om grisens tryne och snurrade runt med träet några slag, så att grisen ej kunde öppna munnen. Allt detta skedde under skrik från grisen. Som den nu var ofarlig, leddes den till slaktbänken och lades upp på denna. Slaktaren skrapade bort raggen framför bröstbenet för att den ej skulle komma i blodet, som togs tillvara. Den kvinnliga medhjälparen kom med sin hink med en slank rågmjöl i botten och höll den under grisens hals, ty nu stack slaktaren kniven in i halsen mot djurets hjärta. Detta skulle ej gå allt för hastigt, ty man menade, att fläsket skulle bli vitare, om proceduren skedde långsamt. Under första delen av operationen skrek grisen våldsamt. Allt efter blodförlusten blev ljudet svagare, tills det slutligen avstannade. Då drog man en suck av lättnad. Nu kastades grisen på en släde och drogs till stugan, där den skulle skållas. Stora grytor hett vatten stodo på spisen. Detta slogs utefter grisens hud, tills håret lossnade och skrapades bort med knivar. Det styva håret på ryggen, borsten, togs till vara för att användas vid tillverkning av becktråd vid skomakering. Sedan svålen gjorts ren, styckades fläsket, såvitt det inte skulle säljas för att bidraga till skattepenningen. I samband med slaktet bjöds medhjälparna på kaffe, mat – i vilken ock ingick smakbit av grisen samt ”slaktsup”. När solen visade sig i sydost, var arbetet utfört. Sedan återstod tillagning av korv, pöls och sylta. Detta tog ju flera dagar, ty sysslorna i ladugård och stall måste skötas.

Julen närmade sig.

Vi barn gingo i spänning. Inte för julklapparna, ty sådana fingo vi ej men för färden till julottan, utsättandet av julkärven, inbärandet av ved, julbrasan mm. Vi gingo i skogen och höggo två lika stora granar tilljulkärven. Vid trösken under hösten hade några havrekärvar renkammats, bundits omsorgsfullt och huggits jämna i rotändan. Dessa skulle på julaftonen kl 12 sättas ut vid porten till gården. Det var ett viktigt ögonblick, ty kommande årets skörd skulle bero på, om sparvarna genast kommo och kalasade i ”sparvneken”. Skedde det, voro vi glada. Till middagsmålet skulle också alla djuren få litet extra gott, av det bästa höet, mera mjöl i vattnet o d. Inne i stugan stod stora grytor på spiseln för att värma vatten till julbadet. Badet skedde i en stor s k lakså. Det skedde på kvällen, då utarbetena fullgjorts. Vid 8-9 tiden tändes julbrasan. Björkved travades upp i den öppna spisen och snart spred en väldig låga sitt sken och värme i hela stugan. Någon julgran hade vi ej, men över bordet hängde en ljuskrona med 8 ljus, en efter dåtida förhållanden strålande belysning. Den brann, då vi åt julkväll samt på julmorgonen. Sedan var det väl ej ofta under julen dylikt slöseri med ljus förekom. Det huvudsakliga vid julkvällens måltid var risgrynsgröten med socker och smörhåla samt åtskilligt gott från grisen. Så sjöngs julpsalmer. Pappa sjöng efter gamla melodier. Det gällde att komma tidigt i säng, ty vid 4-5 tiden skulle man upp och i julottan. Vi hade en kyrkväg på 8-9 km, så det tog nära 2 timmar, om man gick, och alla kunde ej rymmas i släden. Kyrkfärden var en upplevelse. Stugorna utefter vägen voro mer eller mindre upplysta genom ljus i fönstren. Ju närmare man kom kyrkan dess livligare blev det på vägen. Slädarna ilade förbi. Dombjällrorna klingade från ystra springares bjällerkransar. Höjdpunkten nåddes, när man genom skogens dunkel fick se ljus utstråla från kyrkans många fönster. Vid fars eller mors hand steg man in i det överfyllda templet. Man tyckte det var som ett ljushav. Orgeln intonerade, och snart ljöd hymnen: ”Var hälsad sköna ..” från mer eller mindre skrovliga strupar. Kyrkoherde Bodén besteg predikstolen iförd vit mässhake och läste: ”Det folk, som vandrar i mörkret”. Predikan förstod man väl icke, men prästen tyckte man var som en ängel under duvan, som svävade över hans huvud. Omedelbart efter ottosången hölls högmässan. Ljusen började brinna ner lite varstans i kyrkan. De runno, så personer som sutto i dess närhet, fingo se upp för att icke få allt för mycket talg på sina kläder. Som kyrkan var oeldad, åstadkom värmen från ljusen en dimma. Under gudstjänsterna i Dals-Eds kyrka – och detta särskilt under juldagen – var det ej så tyst som i en stockholmskyrka. Det hostades, bultades med skorna för att hålla kylan från fötterna o d.

När gudstjänsterna i dagningen var slut, blev det brådska för de åkande att spänna för hästarna, ty den som först kom hem från kyrkan denna dag, skulle först få sin gröda inbärgad under sommaren. Hemkommen åt man ett rikligare mål mat än vanligt. De äldre gingo och lade sig. Vi barn hade en av årets längsta dagar, ty man visste ej vad man skulle ta sig för. På annandagen gick man i kyrkan. Före jul hade man nästan känt det, som skulle julen alltid vara. Det var därför med ett inre ogillande man hörde när pappa 3:e eller 4:e dan sade, att vi skulle till skogen och köra ved. Under mellandagarna blev det väl kortare arbetstid och avbrott genom de talrika helgdagarna. Efter nyåret återtog livet i Bastorp sin traditionella gång. Vid skogsavverkningar i egen eller andras skogar, knogade man där. Det var ett friskt och härdande liv. Visserligen svedde frosten tårna ibland, då de svällde, och tårarna stego i ögonen, när man skulle dra på skor eller stövlar på morgonen, men svingallan, som vid slakten togs tillvara, smordes på om kvällen och befanns vara ett utmärkt medel mot kylskador.

Man var inte bortskämd med mycket kläder i mitt hem.

Hela sommaren gick man naturligtvis barfota från maj till september. Överrock hade jag ej, förrän jag kom till seminariet i Karlstad. Galoscher såg man ej förrän någon amerikan kom hem och hälsade på iklädd en sådan lyxartikel. Nu förstå jag svårligen hur man kunde undgå förkylning med så litet kläder, men i mitt hem var sällan någon sjuk. Det inträffade ju att pappa på grund av sitt styva arbete fick on i ryggen och blev liggande. Då var jag mycket ledsen. En sjukvårdssoldat, Nordgren, efterskickades. Denne koppade på ryggen och efter några dagar var pappa åter i verksamhet. En gång råkade han ut för en olyckshändelse, som band honom vid sängen i månader. Han var en vinterdag i skogen sysselsatt med timmerkörning. Vid lastning av timmer föll en stock på foten. Då han kom hem, var benet kring fotleden blått och svullet. Han kunde ej stödja på foten på långa tider. För mig står det som ett under, att det icke blev hans död, men Gud såg väl till den stora barnskaran, som då förlorat en oförlikneligt uppoffrande far, som aldrig tänkte på sig själv. Till läkaren var det ett par mil liksom till närmaste lasarett. Läkaren var i mitt hem en gång, då en difteriepidemi hemsökte trakten. Den skördade åtskilliga offer i granngårdarna, men i mitt hem gick alla igenom. Kikhosta hade vi ju i olika repriser liksom mässling. Mot kikhosta drack vi stomjölk. Sharlakansfeber hörde jag aldrig talas om bland de barnrika familjerna.

Allt eftersom barnskaran växte upp och kunde hjälpa till, blev åtskillig arbetskraft överflödig. Då gick vi i granngårdarna och hjälpte till. Höstens potatisplockning var ett lämpligt barnarbete. Vi fick 25 öre om dagen och maten. Då man efter veckans slut kom hem med 1,50 var man rik. Oftast lånade mamma pengarna. Det blev i många fall långlån. Några höstar hjälpte jag Bågenholm, en korpral i närheten, att tröska med slaga. Det tog någon vecka. Även vid detta arbete hade jag 25 öre och maten. På mindre ställen tröskades skörden med slaga. Därför genljöd nejden hela hösten av dunket från logarna. Det var som en musik, starkare från Botten, svagare från Bön och Näs. I mitt hem tröskades rågen med slaga. Pappa ville ha råghalmen så oskadad som möjligt. Den bands i stora kärvar med 2 band om varje kärve. Den användes till taktäckning, då den kammades så att alla orediga strån kommo bort, dels till stoppning av madrasser. Den största delen skars under vintern till hackelse och användes till djurfoder. Hackelsen lades i blöt i stora kar. Till korna beströddes den av gröpe vid fodergivningen, till hästen skars den mycket fint och blandades med havre.

Djurens foderfråga var mer eller mindre brännande både vinter och sommar. På våren tog ofta fodret slut! Ibland måste man som nödfoder använda halmen, varmed taken på uthusen voro täckta. På sommaren gingo korna i skogen. Vid torka blev betet mycket dåligt. Då repade man löv, plockade gräs i stenrösar och på platser, där man ej kunde slå och bärga för vinterbehov och gav korna på kvällarna. De stodo nämligen alltid inne på nätterna.

Att största sparsamhet måste iakttagas i hushållet för att få årets gröda att räcka till säger sig själv. Huvudgrödan utgjordes av havrebröd, potatis och mjölk. Det mjuka bröd, som användes till frukost och aftonvard, bakades av s k siktemjöl. Även det utgjordes till större delen av havre. Denna torkades i bakugnen efter baken, blandades med råg och förmaldes och siktades samtidigt vid Grogruds kvarn. Av detta mjöl bakades kakor av c:a 2 cm tjocklek och 3 cm diameter. En sådan kaka delades i 6 delar, en del till varje person. Då brödet var färskt åts det till surrogatkaffe utan något som helst sovel. Då det blev äldre stöttes potatis i mjölk till s k potatismos, som lades på brödet. Kvällsmaten utgjordes av havregrynsgröt och mjölk. I middagsmålet ingick potatis eller ärter. Med sovlet var det för det mesta klent. Den halva grisen måste ju räcka hela året, kalvar och får, som slaktades, såldes ofta, liksom smör och ägg för att täcka nödvändiga utgifter. Det gällde att rätta mun efter matsäcken. Allt i matväg ransonerades utom havrebröd och –gröt. Något knot över den magra kosten förekom mig veterligen aldrig i mitt hem. När korna sinade på vintern, så vi fingo sirap till gröten, kunde det väl hända, att vi bådo mamma om ett par skedar mjölk, ty sirapen kändes så frän i smaken. Vid måltiderna stodo vi barn alltid vid det stora slagbordet för att rymmas. Som nämnts ingick havrebrödet som en väsentlig del i kosthållet. Det bakades 2 ggr om året. Baket sysselsatte 4 personer. Ett barn stod i degtråget och gjorde degen av mjöl och vatten. Den skulle vara mycket fast. I utkavlingen deltog 2. De sutto vid var sin stora bakskiva. Den ena formade ett ämne mellan händerna och kavlade ut det till någon mm tjocklek. Med en lång, tunn träspak flyttades så kakan över till andra bakskivan. Där kavlade den andra bakerskan ut brödet till mycket tunn kaka med en diameter av 6-7 dem. Vid ugnen satt pappa. Han hade en s k skottfjöl, en rund, tunn och stor träskiva med ett långt skaft. Då kakan var färdig, lade han skottfjölen på kanten av bakskivan. Bagerskan förde kakan med en spak på skottfjölen genom vilken kakan fördes in i den förut upphettade ugnen. Denna var c:a 1,5 m bred och 3 m lång. I ugnens ena sida brann den s k lysveden. När kakan var halvgräddad vändes den och flyttades samtidigt ut mot ugnens öppning för att lämna rum för en ny kaka. Det var nämligen 2 samtidigt inne i ugnen. Arbetet utfördes med en fart och energi, som än i dag, över 60 år senare väcker min beundran hur de kunde stå ut med ett så forcerat arbete under 17-18 timmar. Arbetet började vid 4-5 tiden och fortgick till mellan 9-10 em. Arbrottet för måltiderna var högst minimalt.

Ett höstarbete av mycket dammig karaktär var havretrösken.

Den skedde under hela min uppväxttid på tröskverk. Mina morbröder i Vassända och pappa förfärdigade ett sådant, ett s k stiftverk. Det drogs med 2 hästar. För det mesta körde jag både i mitt hem och i granngårdarna. Som det vid trösken fordrades 7-8 personer var det byte av folk mellan gårdarna. Som trösken på varje egendom tog 3-4 dagar, pågick arbetet rätt lång tid. Då trösken var färdig på ett ställe flyttades verket till nästa ställe. Ofta följde pappa med och ”matade” d v s förde kärvarna in i verket. I ersättning för arbete och slitage erhölls en viss procent av den tröskade spannmålen. Vid stark kyla blev godset i de minsta hjulen i verket sprött. Då inträffade ej sällan att en kugge i ett hjul sprang sönder. Fanns då ej ett reservhjul hemma, blev det avbrott tills hjul hunnit anskaffas. Jag tyckte detta arbete var mycket roligt. Att komma bort var alltid en omväxling. Så fick man bättre mat. Spannmålen rensades en för hand dragen ”blåsmaskin”, som även förfärdigats av pappa och morbröderna. Jag minns den vintern, då denna var under arbete. Då plåtarna till någon av siktarna borrades, fick vi så många cirkelrunda skivor, som av oss betraktades som pengar vid lek i vår handelsbod.

Vi hade en höst hjälpt till med trösken hos morfar i Vassända. Jag hade kört tröskverket. Så skulle havren rengöras i blåsmaskinen. Det behövdes ej så mycket folk då. Jag blev överflödig och måste gå hem. Då grät jag på hemvägen. Det, som mest grämde mig, torde ha varit, att jag ej fick vara med och äta den risgrynsgröt med smör i, som bjöds som avslutningsmåltid vid trösken.

Då vi var så många hemma, tyckte mormor, att jag kunde vara i hennes hem någon dag. Emellertid tyckte jag detta blev enformigt. Jag satt och tittade i fönstret, som vette mot hemmet och grät, så de måste låta mig gå hem. Att gå ärenden åt mormor till handelsboden eller gå in i förbifarten var jag mycket glad över, ty då fick man alltid något i matväg, och det smakade ju alltid bra. På höstarna klängde man i aplarna och stoppade fickorna fulla av äpplen. Morbror Edvin var bl a rätt skicklig smed. Att vara med honom i smedjan och dra blåsbälgen var roligt. Som ersättning smidde han en gång en kniv åt mig och på bladet etsade han in Johan. Denna var länge min stolthet. Då jag efter något år förlorade den, sörjde jag länge. I samma stuga som mormor bodde moster Stina och morbror Henrik. Morbror var mycket intresserad av mina studier. Han gjorde sig underrättad om dem och gladdes åt mina betyg drogos uppåt, och att jag fick de högsta stipendier, som utdelades.

Skolan ingrep högst obetydligt i mitt barndomsliv.

Den utgjordes av en 2:årig små- och 4:årig folkskola flyttande på 4 stationer. Alltså 8 skolveckor med 5 läsdagar o veckan, ty lördagarna var det repetitionsförhör i de rotar, där skola ej pågick.  Som mitt hem låg mitt i roten och hade en stuga lämplig till skolsal, hade vi ofta skola hemma. Skolmaterialen var högst primitiv. Bänkarna vore söndertagna långbänkar. Övrig materiel: Folkskolans läsebok, planscher över människokroppen och några utländska djur, inrymdes i en större kista. Fyra, fem kartor lågo i en lång låda. Denna materiel flyttades från den ena stationen till den andra efter slutad termin. Hur mycket som betaldes till den, som upplät skollokal, minns jag ej. Att betalningen var blygsam, tar jag för givet. Jag minns att pappa var missbelåten för betalningen för transporten av skolmaterielen, som den inträffade under skördetiden, ty då hade han ont om tid. Det ålåg nämligen den, som upplät lokal att verkställa denna transport. Vi barn motsåg skolan med viss spänning. Visserligen voro vi och kusinerna i grannstugan ett leklag på 16 stycken men ett tillskott på 20-25 skolbarn ökade ju alltid glädjen.

Skolan var nog mycket primitiv. Jag kan inte påminna mig någon läsordning eller skillnad på undervisning för äldre eller yngre. Man följde med så gott sig göra lät. Mesta tiden upptog kristendom, historia, läsning, räkning och välskrivning. I geografi, historia och naturlära läste vi något efter Lundeqvists hemläxor. Att katekesen drev med framgång torde framgå därav, att jag 1878, då den nya katekesen utkom, kunde den gamla från perm till perm. I räkning kom vi inte i folkskolan längre än till de 4 enkla räknesätten. Pappa var emellertid intresserad av min vidare utbildning, så jag satt ofta i skolan och räknade på lediga stunder, sen jag slutat skolan. Genom detta fick jag min lärares förtroende, så jag fick övertaga rollen som lärare, då denne någon dag var sjuk eller fick annat förhinder. Då jag ibland höll repetitionsförhör i Näs, en granngård, satt bonden Olof inne och åhörde mina lektioner. Hans fordringar på den blivande läraren voro väl ej så stora, ty han hade sagt till mamma, att jag skötte mig utmärkt. Om han sade något till mig, minns jag ej, men hans hustru, Stina, bjöd alltid på kaffe under rasten. Vid ferierna under min seminarietid, då ett skolhus byggts på min pappas ägor, övertalade min lärare Nolin mig ofta att ta lektioner i sång och utegymnastik, medan han satt i mitt hem och pratade vid mina föräldrar och rökte sin kära pipa. Som barnen voro mycket intresserade av dessa lektioner, höra dessa minnen till mina många, ljusa från Bastorp. Då min son 1939 bjöd mig på en bilresa till dessa nejder, träffade min syster en fru, som påmint om dessa lektioner, vilka för hennes minne stodo livliga efter närmare 60 års mellanrum.

Emellertid måste jag nu gå c:a 55 år tillbaka i tiden. Min konfirmationslärare, kyrkoherde J Bodén, bedrev denna undervisning mycket noggrant. Hans s k grundfrågor dikterade han så sakta, att vi hunno skriva av dem. Jag slog mitt tillsammans med en pojke från Torp. Denne skrev raskt. Jag hörde på prästen och upprepade för skribenten. På så sätt fingo vi en synnerligen god uppfattning och kunde bra redogöra för innehållet, då B. vid nästa lästillfälle förhörde oss. Så återkom husförhören varje höst. Då svarade jag också på frågor, som ingen annan kunde reda ut. En gång, då jag körde på Edsvägen, som gick förbi Dals-Eds prästgård. Kom B. och gick bredvid mig vid timmerlasset och frågade mig, om jag ej hade lust att taga folkskollärarexamen. Jag mins ej vad jag svarade. Utsikterna till att kunna uppehålla mig vid seminariet i 4 år syntes mig uteslutna. Emellertid var tanken väckt. En höst, antagligen 1885, var en anhörig till mamma med hustru, Peter Djerf och Kersti, hemma tillsamman med morbror Johannes i Vassända. Då fördes tanken på mina studier på tal. Djerf lovade, att jag skulle få låna pengar av honom för att kunna taga folkskollärarexamen. Emellertid var min skolunderbyggnad skral, så jag måste försöka bättra på mina kunskaper. Det saknades också böcker. Sådana skulle möjligen finnas efter en pojke i Håbol. Till hans hem – en mils väg – gick jag men fick endast en lärobok i naturkunnighet.”

Här fortsätter farfars skildring av seminarietiden, hans arbeten, möte med hans blivande fru, en tid som slöjdlärare i Stockholm och senare som folkskollärare samt barnkolonin han skötte i Norrtäljetrakten.

Tilläggas kan att av bröderna blev en hemmansägare (Vassända), ytterligare 2 folkskollärare, av systrarna blev en barnmorska och en småskollärare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 5 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.